Jag har aldrig

14

Rebecca Chambers

När jag frågade min mor om ett arbete på hotellet var detta inte vad jag tänkte mig. För sjätte dagen i rad ser jag på när Mason blandar en paraplydrink till en kvinna som uppenbarligen spenderar alldeles för mycket tid i solen, utan solkräm. Kvinnans knallröda hud lyser lika starkt som hennes tillfredställande leende när hon ser på hur Mason skickligt fixar och trixar fram hennes drink.

Det är inte det att jag ser ned på arbetet, nej, tvärtom. Det verkar roligt, NÄR MAN KAN DET. Jag verkar dock inte kunna bemästra konsten att mixa goda drinkar, vilket gör upplevelsen bakom bardisken mindre rolig.

Personalchefen var överlycklig över att ha en ersättare för en frånvarande personal. Jag tror dock att hon ångrar att hon anställde mig nu eftersom jag har haft sönder fler glas än vad jag lyckats göra godkända drinkar. Jag misstänker att hennes chef, min far, är den enda anledningen till att jag får vara kvar som Aidens ersättare.

En del av mig vill verkligen veta vart Aiden är och vad han gör. Jag vet att Mason och Nico har svaren på mina nyfikna frågor eftersom de verkar vara nära vänner, men jag vågar inte fråga. Nico är rentav otäck sitt sura humör, sin muskulösa kropp och sina tatueringar på hals, armar och händer. Mason är trevlig, om en lite fåfäng. Honom skulle jag kunna fråga men något hindrar mig, jag borde helt enkelt inte vara så nyfiken på Aiden som jag faktiskt är.

Det är lugnt i baren så jag använder tiden för att kolla så allt är klart inför studiestarten som närmar sig. För att inte gästerna ska beställa av mig har jag satt mig på en av barstolarna på utsidan av baren och låter Mason och Nico ta de få gäster som kommer.

Allt verkar vara i sin ordning. Jag ska precis lägga ifrån mig telefonen men märker att jag fått ett meddelande från Jackson. Vi har varit ute tre gånger sedan jag började jobba på hotellet och varje gång har han initierat dem. Jag ler som en nykär skolflicka medan jag läser hans meddelande.

Har tagit ledig hela helgen så jag tänkte ta med dig ut med båten, och så tänkte jag bjuda på middag ikväll när du har rast. Meddela mig när du har rast så ses vi sen.

Jag biter på tumnageln medan jag funderar på vad jag ska svara. Jag önskar att jag hade en naturlig talang för det här med killar. Jag skulle vilja skriva något som fick honom att le precis lika mycket som hans meddelande får mig att le. Tyvärr saknar jag den förmågan också - att flirta via meddelande, eller överhuvudtaget faktiskt.

"Är det din typ av kille?" Viskar någon i mitt öra. Jag rycker till av den hesa rösten alldeles intill mitt öra, lägger handen över mitt rusande hjärta och vänder mig om. Där står Aiden, alldeles för nära. Jag ignorerar hur hans röst och närhet fått vartenda hårstrå på armarna att resa sig. Jag ryggar bakåt för att kunna se hela hans ansikte.

Vad i helvete?

"Vad har hänt?" Flämtar jag och tar in hans blåslagna ansikte. Det ser ut att göra plågsamt ont. Innan jag vet ordet av stryker jag två fingrar över hans blå-lila hud under ena ögat. Aiden sluter ögonen och drar ihop ansiktet i ett plågsamt uttryck. Jag rycker genast åt mig min hand.

"Förlåt." Jag skakar på huvudet och undrar varför jag gjorde så. "Vad har hänt?" Upprepar jag.

Nu verkar han inte ha lika ont eftersom han flinar och rycker på axlarna. Jag vet inte hur jag ska tolka det? Vet han inte vad som hänt? Omöjligt, han kan inte missat när hans ansikte blev överkört av en buss, för det är vad det ser ut som. Eller är det kanske typiskt när man inte vill prata mer om saken? Hur som helst släpper jag det, för stunden.

"Du svarade inte på min fråga, är han din typ av kille?" Aiden kastar en snabb blick mot min telefon vars skärm nu hunnit bli svart.

"Ja." Svarar jag kort, lite irriterad över att han ber mig svara på hans fråga när han själv undviker att besvara min.

Aiden ser inte imponerad ut över mitt svar och av någon anledning känner jag att jag behöver försvara mig, försvara Jackson.

"Han är snäll, generös, stilig och han behandlar mig med respekt." Fräser jag högt. Det får flera av hotellgästerna att vända sin uppmärksamhet mot oss. Jag blir generad över mitt utbrott. Aiden däremot fortsätter att flina, han njuter helt klart av uppmärksamheten jag ger honom, jag måste sluta reagera på honom – på alla sätt.

"Du gillar mig." Säger han och mina ögon vidgas.

"Det gör jag definitivt inte." Jag korsar armarna över bröstet. Vart fick han det ifrån?

Aidens blick utmanar mig och trots att vi är utomhus känns utrymmet väldigt litet. Jag måste bort och ser mig om i baren efter något som kan rädda mig.

"Jag måste fylla på ölen." Säger jag, reser mig och går mot förrådet där dessa förfriskningar lagras innan de hamnar ute i baren eller på hotellets restaurang.

Jag kikar bakåt för att se ifall Aiden följer efter men han står kvar i baren. Jag krockar nästan med Melissa när jag rundar ett hörn. För andra gången på under tio minuter slår jag handen för det rusande hjärtat.

"Hej! Varför så bråttom? Brinner det någonstans?" Hon ser sig om i lokalen som för att se om det är något jag flyr ifrån, och hon är inte helt ute och cyklar.

"Nej, självklart inte. Jag bara..." Jag suckar och kommer på mig med att formulera en lögn men bestämmer mig för att bara vara ärligt. "Jag flyr från Aiden. Du anar inte hur frustrerad han gör mig. Han är så irriterande. Han bara håller på..." Jag kastar upp mina händer i luften i en frustrerad gest.

"Håller på? Hur menar du?" Melissa höjer nyfiket på ögonbrynen.

" Jag antar att han vill ha en dejt..."

"Okej," Melissa snörper på munnen, vilket är ett tydligt tecken på att hon tänker. "Det finns bara en lösning och det är att gå på dejt med honom."

"Va?" Det är det mest ologiska och sämsta råd jag någonsin fått, trots det vill jag höra hur hon resonerat fram den slutsatsen. Nu är det min tur att frågande höja på ögonbrynen och korsa armarna över bröstet.

"Ja, alltså, killar som Aiden tröttnar fort. Han har säkert en uppsjö av tjejer att välja mellan. Ge honom en dejt, var tråkigt -ge inte efter- så kommer han att tröttna och gå vidare till nästa. Problemet löst." Melissa ser helnöjd ut över sin lösning.

"Jag vet inte.." Säger jag skeptiskt.

"Det var bara ett förslag." Hon ler. "Du, du har inget att förlora på att försöka bli av med honom på det viset."

"Jag måste gå...ska hämta dricka och fylla på i kylen." Blir mitt svar för jag behöver tänka över det Melissa sagt. För hon har rätt, vad har jag att förlora? Jackson, svarar en röst i mitt huvud. Jackson behöver inte få veta något för det är ju inte ens en riktig dejt från mitt perspektiv, och jag vet att det inte kommer att hända någonting.

Vi passerar varandra och går sedan åt varsitt håll. Utanför förrådet fiskar jag fram en nyckel, sätter den i låset och trycker upp den tröga dörren. Det är inget stort rum och de staplade lådorna som fyller utrymmet gör att rummet känns ännu mindre. Det är många lådor... Hur i all världen ska jag hitta det jag söker? Vad söker jag egentligen?

Jag lämnar dörren på glänt och går längre in för att lättare kunna se vad lådorna innehåller. Jag öppnar en låda och lyfter på en flaska med gyllenbrun vätska i. Plötsligt smäller dörren igen bakom mig. För tredje gången på under tjugo minuter rusar mitt hjärta. Jag vänder mig om och där står Aiden.

Mitt hjärta stannar.