Jag har aldrig

4.

Rebecca Chambers

Jag vaknar innan väckarklockan på måndagsmorgonen, vilket tillhör ovanligheterna, och det finns bara en orsak till det. Idag är dagen då projekt: få min drömkille, sätter i gång på allvar.

Det har gått två dagar sedan mötet med Jackson och under dessa dagar har jag spelat en flitig roll som detektiv. Okej, andra kanske skulle kalla mig stalker, men till mitt försvar var det ett nödvändigt ont, och det var faktiskt lönsamt. Faktum är att Jacksons sociala medier bekräftade att han är perfekt.

Jag suckar drömmande, slänger energiskt benen över sängkanten och kliver upp.

Okej, jag kanske inte hittade någon användbar information genom att söka igenom alla tänkbara sociala medier. Dock lyssnade jag för en gångs skull på mina föräldrars samtal vid middagsbordet igår och råkade höra att många viktiga aktörer skulle träffas på hotellet idag för att diskutera renovering, utveckling och kommande event. Och gissa vem som finns bland dem? Jo, Jackson. Och jag kommer förstås också att vara där för att vinna hans intresse.

Barfota och fortfarande klädd i pyjamas tassar jag ner till köket där mor och far sitter och dricker sitt morgonkaffe.

"God morgon, godmorgon", sjunger jag.

Både mor och far tittar upp och lyfter förvånat på ögonbrynen. Deras överraskade ansiktsuttryck är en fröjd att se.

"Godmorgon, vad du är uppe tidigt ...", påpekar mor och sippar på sitt kaffe.

"Jag vet."

Ett genuint leende sprider sig över mina läppar. Jag tar fram frukosten som står förberedd i kylskåpet och sätter mig vid bordet. Mina föräldrars nyfikna blickar bränner i pannan medan jag petar i mig Marias utsökta frukostfralla. Jag kan föreställa mig att det måste kännas märkligt för dem eftersom vi inte ätit frukost tillsammans på flera år. Jag minns faktiskt inte när det hände senast.

Bortsett från fläktens susande ljud är det alldeles tyst i köket. Kanske borde jag passa på att säga något om mina planer för dagen? Men jag bestämmer mig för att låta dem förbli nyfikna en stund till.

Till slut harklar sig far.

"Det är tre veckor kvar innan dina studier börjar, hur tänker du spendera dem?" Hans mörka auktoritära röst får det att låta som en arbetsintervju.

Jag har ingen plan för de kommande tre veckorna. Allting hänger på vad som händer idag, så jag svarar:

"Jag tänkte följa med er till hotellet idag."

Den upplysningen resulterar i att mor sätter kaffet i halsen och hostar till.

Far som alltid är lugnet själv lutar sig bakåt i stolen och studerar mig med sina skeptiska ögon. Eller kanske väntar han på att jag ska brista ut i skratt och skrika: lurad.

"Jag tänkte att jag kunde vara en praktikant idag? Ni vet, förbereda mig inför mina studier."

Det blir tyst ett ögonblick igen.

"Det låter ... är du verkligen frisk?" frågar mor. Frågan är så olik henne. Fast jag förstår varför hon är förvånad. Det var länge sedan jag vistades på något av familjens hotell.

Jag skrattar. Till och med mor lyckas dra på mungiporna.

"Vi har inget ekonomiarbete du kan göra just nu, vilket skulle vara lämpligast i förberedande syfte. Men du kan hjälpa till i receptionen eller med andra arbetsuppgifter, och få lite känsla för arbetsliv och ansvar", föreslår far.