Jag har aldrig

3.

Rebecca Chambers

Jag suger in ett häftigt andetag. Den attraktiva människan i skafferiets dörröppning är utan tvekan definitionen av perfekt, och jag kan inte hjälpa att tro att han har den effekten på alla kvinnor han möter. Inte ens i min vildaste fantasi har jag kunnat föreställa mig sådan perfektion baserad på symmetri och maskulinitet. Faktum är att killen jag fantiserat om aldrig haft ett tydligt ansikte, förrän nu.

Han är här. Min drömkille.

Jag har föreställt mig vårt första möte fler gånger än vad som anses hälsosamt, och alla gångerna har fantasierna utgått från att min drömkille vandrade på gatorna i New York, inte här i Key West, i mina föräldrars villa, i deras ... skafferi. Nej, det har jag definitivt aldrig föreställt mig ...

Att det inte alls blivit som jag tänkt mig spelar ingen roll för att han är här, äntligen.

Hans mörka blå ögon går snabbt från överraskade till roade.

"Så är det här festen är?" Han ler och visar upp en oklanderlig rak rad med vita tänder.

Medveten om det oförskämda stirrandet nickar jag men förblir tyst. Jag kan inte förmå munnen att röra sig. All koncentration går åt till att stirra på den exceptionellt snygga killen framför mig.

"Är du okej?" frågar han, antagligen eftersom ... tja, vad sägs om att det sitter en stum flicka i ett mörkt skafferi? Vem som helst skulle ifrågasätta välbefinnandet då.

Hans mörka ögonbryn dras ihop. Kanske funderar han på att hämta någon? En doktor? Eller min mor?

Den tanken får mig genast ur mitt tillstånd. Vad är det för fel på mig? Ta dig samman Rebecca!

Jag harklar mig och nickar till svar igen. Bra jobbat, Rebecca!

Just när jag börjat återhämta mig från hans plötsliga närvaro gör han något som får mig att tappa hakan. Han tar ett steg in i skafferiet, stänger dörren och sätter sig ned alldeles bredvid mig. Våra axlar nuddar varandra. Utrymmet känns genast mycket mindre. Inte för att han är stor på något sätt, utan det handlar snarare om hans personlighet som utstrålar auktoritet och karisma som helt enkelt tar över rummet.

Alla sinnen blir plötsligt överaktiva och jag blir hypermedveten om hans närhet.

"Jag är nervös." Sa jag det högt?

Jag slår handen för munnen när hans roade ansiktsuttryck avslöjar att jag precis satt ord på mina känslor.

"Och jag är Jackson." Hans ögon glittrar av humor.

Jag fnittrar, lättad över att han inte gör en stor sak av fadäsen. Han erbjuder sin hand - en civiliserad gest - och jag tar den.

"Rebecca."

Jackson håller min hand längre än vad som anses lämpligt och det fladdrar till i magen. Han ser helt opåverkad ut, samlad och lugn, medan jag kan svära på att mina varma kinder avslöjar just hur mycket hans beröring påverkar mig.

"Din mor råkar inte heta Louise?" frågar jag.

Hans stora hand släpper min, och min hand börjar genast leka med en hårslinga över bröstet. Jacksons blick glider ner till min hand och hela jag börjar brinna.

"Faktiskt så råkar hon heta Louise", bekräftar han.

Jackson ser upp på mig igen utan att visa någon skam efter att ha blivit påkommen med att kolla ned i min blygsamma urringning. Jag tror jag visar mer genans över att ha tillåtit det. Återigen avfyrar han sitt bländande leende. Han är stilig, precis som Louise påstått. Hon hade också rätt i att jag skulle tycka om honom. Det är svårt att låta bli. Han är självsäker, talar med auktoritet i rösten, har humor och ser otroligt välvårdad ut.

Plötsligt blir jag väldigt medveten om mitt eget utseende och börjar känna mig osäker. Jag är klädd i en löjlig prinsessklänning medan Jackson är stiligt klädd i beigea chinosbyxor och en vit piké. Varför valde jag att ta på mig den? Hur får det mig att framstå? Jag vill innerligt att Jackson ska se mig som en mogen, smart och attraktiv kvinna - någon han skulle kunna tänka sig att dejta - och prinsessklänningen utstrålar inte det. Detsamma gäller valet att gömma sig i skafferiet.

Jackson lutar sig så hans mun är nära mitt öra och viskar: "Så vad gör vi här, Rebecca?"

Hans varma andedräkt kittlar mot mitt öra och skapar en lavin av gåshud på kroppen.

"Jag gömmer mig", svarar jag ärligt, vilket får Jackson att lyfta på ena ögonbrynet.

"Från vem då?"

Okej, den frågan tänker jag inte svara på ... eftersom svaret inte hjälper mig att framstå som varken mogen, sofistikerad eller smart.

"Vad gör du själv här?" frågar jag.

Det bästa sättet att avleda någon är att ställa frågor tillbaka.

"Håller dig sällskap", svarar han och bländar mig med sitt perfekta leende.

Magen gör volter.

"Men vad säger du, ska vi gå tillbaka till den riktiga festen?"

En del av mig blir besviken eftersom det innebär att vi inte kommer att vara ensamma längre. Men jag inser att han har rätt. Det är bra att gå tillbaka, innan någon kommer och letar efter oss.

"Ja det är väl dags för det antar jag."

Jackson ställer sig upp och erbjuder en hjälpande hand. Jag tar den, inte för att jag behöver, utan för att jag vill känna hans hud mot min, även fast det bara är en så oskyldig beröring som att hålla hand.

Jackson drar upp mig på fötter. Vi hamnar nära varandra, så nära att jag känner hans lugna andetag mot pannan. En blond förvildad hårslinga faller fram i ansiktet. Jag försöker tämja tillbaka håret till en ordentlig uppsättning igen. När det känns någorlunda bra speglar jag mig i en blank kastrull på en av hyllorna i skafferiet.

"Du är vacker", säger han mjukt.

Hjärtat börjar rusa av komplimangen och slår hårt mot bröstkorgen. Jag undrar om han kan höra hjärtslagen?

Jackson drar på munnen, tar en hårslinga som lyckats komma undan och sätter den bakom mitt öra.

Flirtar han med mig? Jag hoppas det.

"Kom." Jackson öppnar dörren och kliver ut i det tomma köket. Sedan går han självsäkert i riktning mot uteplatsen som om han varit här många gånger förr.

Vi får snabbt sällskapets uppmärksamhet när vi passerar altandörrarna.

"Där är ni", kvittrar Louise lite lagom berusad. "Du hittade henne, fantastiskt."

"Det gjorde jag." Jackson ser på mig och ler innan han sätter sig vid bordet.

"Otroligt att du fick henne att komma tillbaka till bordet." Hör jag min mor säga till Jackson.

Med ens känner jag besvikelsen sprida sig i kroppen. Letade han efter mig när han hittade mig i skafferiet? Var allt han gjorde och sa en anledning för att få mig tillbaka till sällskapet? Var hans flirtande bara en strategi för att enkelt förflytta mig tillbaka till bordet?

Jag känner mig genast dum som trott att han flirtat med mig. Hans ord och handlingar spelas upp i minnet. Läste jag in i hans handlingar för mycket? Kanske är det en del av hans personlighet? Kanske försökte han bara vara behjälplig och snäll?

Tankarna snurrar. Jag känner mig yr. Jag måste bort från allt ljud, alla människor. Jag måste få vara ensam.

"Jag mår inte bra. Jag går upp och lägger mig", kungör jag.

Far ser forskande på mig, till slut nickar han medgivande. Jag går snabbt upp på mitt rum, tar av mig den förbannat löjliga klänningen och kryper ned i sängen. Tankarna snurrar fortfarande och varje tanke handlar om Jackson.

Hur jag än vrider och vänder på det som hänt i skafferiet kan jag inte förneka attraktionen jag känt till honom. Jag vill ha honom. Han är fortfarande min drömkille, även fast han kanske lockat ut mig från mitt gömställe med sin charm för att sedan överlåta mig till monstren vid middagsbordet. Dramatiskt Rebecca ... tagga ner ...

Innan jag somnar bestämmer jag mig för att vinna Jacksons intresse, och det ska jag göra genom att bli den han vill ha.