Jag har aldrig

12

Rebecca Chambers

Jag känner mig irriterad. Jag är inte säker på vem eller vad det beror på; Aiden, för att han är så fräck, eller på mig själv för att jag överhuvudtaget stannade och ville lyssna på vad han hade att säga. Varför gjorde jag det? Långt inom mig vet jag svaret på den frågan, men jag är inte redo att erkänna det för mig själv än så jag förskjuter det.

En fullpoängare. Ha, han är rolig. Jag kommer på mig själv med att skaka på huvudet och slutar genast innan Melissa börjar undra om något är fel på mig.

Jag medger att Aiden ser vältränad ut. Det är såklart bara spekulationer eftersom han hade arbetskläderna på sig och det vore helt omöjligt att veta. Men hans starka, självsäkra kroppshållning och breda axlar får mig att tro att resten av hans kropp är lika imponerande. Jag undrar om han har magrutor? Gud, varför tänker jag ens på det? Något är verkligen fel på mig.

"Du verkar ha en beundrare." Melissas röst avbryter det opassande tänkandet på Aiden – eller rättare sagt, hans kropp. Generad över hur jag låtit mina tankar vandra ser jag upp på Melissa som att hon ertappat mig med något förbjudet. Till min lättnad tolkar hon det som att jag inte förstår vem hon pratar om, och tillägger "Aiden Ossler..." och himlar med ögonen åt tanken på honom.

Att höra hans namn gör mig generad igen. Jag bestämmer mig för att mentalt begrava alla tankar jag har på Aiden Ossler - för gott.

"Det verkar så." Svarar jag så nonchalant jag kan och rycker på axlarna för att förstärka det. Jag vill inte att Melissa ska tro att jag tycker om Aiden. För det gör jag inte. Han är inte min typ. Om jag letar efter ljuset så är han mörkret, den totala motsatsen. Han är en 'badboy' som saknar hyfs och jag behöver en stilig gentleman, en Jackson med andra ord.

"Tack, för räddningen." Jag vill inte verka otacksam för att Melissa hjälpt mig ur situationen, även fast jag hade föredragit att hantera det själv, på så sätt hade jag kunnat avvisa honom så jag sluppit hamna i samma situation igen. Av någon anledning vet jag att han kommer försöka igen.

"Snälla, ingen orsak, verkligen. Vi tjejer måste hålla ihop." Det klyschiga uttrycket får mig att tänka på Aria, hur vi alltid litar på och ställer upp för varandra. Jag saknar henne så mycket.

Melissa ler och det är smittsamt.

"Vill du se mer av Key West? Jag kan visa dig runt." Föreslår hon. Kanske beror det på att jag just tänkt på avståndet flytten skapat mellan mig och Aria, som blir den avgörande putten jag behöver för att säga ja. Key West är mitt nya hem, så jag behöver skaffa nya vänner.

Det är inte en lång sträcka till shoppinggatan i närheten av hotellet, men det känns som det dubbla och när vi är framme värker mina fötter. Jag vet inte om jag någonsin kommer att vänja mig vid storleken på allt i Key West, allt är så litet i jämförelse med New York. Melissa beklagar sig över turisterna som dragit sig till shoppinggatan och det får mig att skratta. Hon har uppenbarligen inte upplevt New York när människor ska till arbetet och sedan hem igen.

"Jag behöver köpa ett par andra skor om vi ska fortsätta att promenera." Säger jag skämtsamt.

Melissa ser ned på mina höga pumps och snörper på munnen.

"Orkar du gå en bit till?" Jag tror att hon pekar på en sidogata och nickar.

Jag har rätt, på sidogatan går vi in i en butik. Den är mysig, smakfullt dekorerad och det doftar vanilj blandat med nya textiler. Jag blir genast förälskad. Det är lugnt i butiken och jag misstänker att turisterna missar denna skatt eftersom den ligger lite avsides. Det är synd, det är en förlust för både turisterna och butiken.