Fjorton år, trehundrasextioen dagar och Kim

❥ tjugosex

Jag borstar bort några orange och gulbruna löv från marken och placerar försiktigt en vit lilja, precis intill hjärtat. Jag följer de två bågarna på ovansidan av gravstenen med mina fingrar och suckar lätt när jag sätter mig ner i gräset framför den. Med bena sidledes under mig.

"Det är förjävligt nu, mamma", säger jag tyst. Jag stryker bort en hårslinga ifrån ansiktet och placerar den bakom ena örat, en som smugit sig ut ur den hastigt uppsatta knuten ovanpå huvudet. Jag vet inte hur jag ska fortsätta. Fortsätta förklara den hopplösa situationen för den som allra minst skulle vilja att jag och Wincent är osams.

Ändå vet jag att hon redan vet och att hon hör allt det som jag inte säger högt. Jag önskar bara att jag kunde höra henne svara mig. 

Jag drar upp min mobil och kollar igenom mina och Wincents sms för minst hundrade gången. Mina "FÖRLÅT" skriker i de blåa pratbubblorna längst ner. Det finns ingen grå bubbla på andra sidan. Bara den lilla texten under min som låter mig veta att han har läst. Men inte svarat.

Aldrig i hela mitt liv har det gjort så ont att bli lämnad på read.

Jag hör steg i grusgången intill gravplatserna där vi låtit mamma vila. Jag vrider på huvudet och får syn på pappa.

"Hej", säger jag aningen förvånat och försöker frammana ett leende. Jag är rätt säker på att jag misslyckas.

"Får jag slå mig ner?" frågar han och jag nickar.

Han får fram en mörkblå filt som han har med sig och jag ställer mig upp så att han kan bre ut den ovanpå gräset.

"Hur visste du att jag var här?" undrar jag när vi satt oss ner på filten. Han ler svagt mot mig.

"Det gjorde jag inte", svarar han. "Jag brukar komma hit så här och bara vara. Prata med din mamma".

Jag nickar förundrat. Det är klart. Jag vet inte varför jag blir så förvånad över att han är här. Hon var hans livs kärlek. ÄR hans livs kärlek.

"Vill du att jag ska gå?" frågar jag försiktigt och fäster en mörk slinga av mitt hår bakom ena örat.

Pappa lägger armen om mig, drar mig intill sig och skrattar.

"Bianca, varför skulle jag vilja det?

"För att ni kanske vill vara ifred."

Han skrattar igen och kramar till mig ännu hårdare.

"Vi båda älskar dig gumman, vi skulle aldrig be dig att gå", säger han. "Eller Wincent".

Min storebrors namn får det att hugga till i min bröstkorg igen. 

"Wincent hatar mig", häver jag ur mig, utan att tänka.

Pappa ser ner på mig med höjda ögonbryn. "Hatar dig?" säger han. "Nädå, det gör han absolut inte."

"Oavsett vad du har sagt eller gjort", tillägger han, som att han har förstått exakt vad jag tänkt säga. Uppenbarligen har han märkt av den kyliga stämningen mellan mig och min bror. Visserligen är den nog ganska svår att missa, med tanke på att vi vanligtvis typ sitter ihop vid höften.

"Du vet Kim?", säger jag och ser vaksamt upp mot honom.

"Hmm?" svarar pappa.

"Vi är... jag och hon alltså", får jag fram. "Vi är ihop."

"Ja, se det har jag misstänkt", svarar han leendes och jag ser förvånat upp på honom. "Har du?"

"Jag märker mer än vad du tror", säger han och kramar mig igen. "Men jag är så glad att du berättar för mig! Hon verkar vara en underbar liten dam."