Fjorton år, trehundrasextioen dagar och Kim

❥ två

♫ One Direction - Steal My Girl ♫

__________________

Jag drar upp skolporten och går fram till raden med senapsgula skåp i takt till Harrys ljuva stämma. Jag tror ärligt talat inte att jag skulle klara skolmorgnarna om inte mitt älskade One Direction funnits. Deras röster ger mig liv så att jag orkar ta mig upp ur min zombie-dvala och pallra mig iväg till skolan.

Ja, jag är en Directioner. Tänker du klaga på det, så kan du bara dra.

Jag trycker in den tresiffriga koden till mitt silverglittriga lås och ler smått när jag möter den fasttejpade bilden på insidan av skåpdörren, föreställande mitt OTP: Larry Stylinson. Det är Louis och Harry då de kramas under en konsert - en av mina absoluta favoritbilder.

Mitt leende försvinner dock när jag ser in i min sömniga blick i den lilla spegeln som jag tejpat fast bredvid bilden på skåpdörren, och jag suckar trött åt åsynen. Trots att jag har lagt ett lager mascara och concealer, ser det ut som om jag just har klättrat ut ur en soptunna. Kinderna är bleka och jag har mörka ringar under ögonen. Håret ska vi inte ens tala om. Mitt självfall gör allt förutom att samarbeta idag, vilket i och för sig är mitt eget fel. Går man upp en halvtimme innan skolan börjar så hinner man inte tvätta håret, utan i bästa fall bara platta det lite snabbt. Denna morgon blev det dessvärre inte så bra plattat, eftersom jag samtidigt både åt en ostsmörgås och försökte väcka min sjusovare till bror, för att när han väl vaknat och skrikit åt mig - tigga om skjuts.

Jag har aldrig varit en morgonmänniska. Jag lever för kvällarna - oavsett om jag är på fest eller bara hopkrupen i soffan under en hög filtar, tillsammans med Wincent framför en Disney-film. Det finns alltid något jag vill göra, förutom just att sova... Att jag och TooxicBooy ofta chattar när jag ska lägga mig, gör det inte precis lättare.

Med ytterligare en suck åt mitt zombieutseende, samlar jag ihop mitt mörkbruna hår och snurrar det till en knut bak på huvudet, biter tag i hårsnodden kring min handled och fäster den sedan tre varv kring håret.

En hand knackar mig på axeln och jag hoppar förskräckt till. Jag tar ur ena örsnäckan och vänder mig om, bara för att mötas av Lukas och inte en mördare, vilket jag tycks tro allt för ofta.

"Gud vad du skräms!"

"Sorry Bee, hur är läget?" frågar han obekymrat och med ett brett leende. Det mörkblonda håret är fluffigt av vax och de blåa ögonen blänker. Jag suckar inombords. Lukas har en tendens att ignorera folks jag-vill-inte-prata-håll-dig-undan-auror.

"Lite trött, annars är det väl bra", svarar jag med ett frampressat leende och vänder mig om mot skåpet igen. Gräver runt efter rätt bok. "Själv då?"

Lukas lutar sig med ena handen på skåpet intill mitt. Fortsätter att le. Jag kan känna en pust av mint ifrån hans mun.

"Jovars", säger han. "Det är finfint. Åtminstone nu när jag står här med dig."

Jag får tag i historieboken och mitt lila pennskrin med koalor, och drämmer därefter igen skåpdörren. Klickar igen det glittriga hänglåset.

"Sötis", får jag fram, fast jag hellre känner för att stoppa fingrarna i halsen. Lukas skrattar nöjt till och glider upp bredvid min sida där jag börjat gå framåt i skolkorridoren. Jag vill plugga i öronsnäckan igen och få njuta fullt ut av musiken, men jag förmår inte eftersom det känns så sjukt ohövligt.

"Hade vi läxa, eller?" frågar Lukas med händerna i fickorna på de pösiga jeansen, fortfarande med det där gigantiska leendet i ansiktet. Som vanligt har han noll koll på läget och har varken penna eller anteckningsblock med sig.