Fjorton år, trehundrasextioen dagar och Kim

❥ tjugoett

Jag sjunker ner på stolen framför det uppochnervända provet.

"Vad har jag missat! Är du och Kim ihop?" viskar Bella ifrån bänken bakom mig, trots att det är förbjudet att prata med varann när det är prov. Speciellt historieproven, då Ann både hör och ser precis allt.

"Förklarar sen", viskar jag över axeln och vänder på papperet för att börja ögna igenom frågorna. 

1. Mellan vilka år pågick andra världskriget? Enkelt. 1939-1945.

Jag känner hur jag har en massa blickar på mig, och flera viskar. Trots att jag vet att jag bara ska ignorera det, så kan jag inte riktigt förtränga den lilla klumpen som oundvikligt bildas i min mage. Uppmärksamheten påminner mig om när mamma dog och jag kom tillbaka till skolan veckan efter begravningen. Alla betedde sig som om inget hade hänt framför mig, samtidigt som jag kunde känna de stirrande ögonen så fort jag vände ryggen till. Det var som om de väntade på att jag skulle bryta ihop och börja storgråta vilken sekund som helst, och att varje långärmad tröja jag bar var för att (enligt dem) dölja skärsåren jag gett mig själv i min djupa sorg. Jag var Bianca Tegnér, tjejen vars mamma tog sitt liv. Jag stod plötsligt mitt i rampljuset, utan att jag bett om det. Dessutom då jag behövde uppmärksamheten som allra minst.

Den här situationen är förstås helt annorlunda, men på samma nivå när det gäller att bli utstirrad. Jag visste att komma in i skolan hand i hand med Kim skulle få folk att snacka, men hur beredd jag än var på det, så var jag ändå inte redo för paniken som kom när blickarna naglade sig fast.

Ann harklar sig högt framme vid katedern, vilket tacksamt nog får viskningarna att tystna.

Det kommer att lugna sig, försöker jag intala mig själv och kramar hårt om blyertspennan med fingrarna. Och jag är inte ensam den här gången. Jag har Kim.

Jag suckar lätt och ser upp. Några rader framför mig sitter hon. Hon skriver, men som om hon känt av min blick vänder hon på huvudet, fäster en slinga av det vitblonda håret bakom ena örat och ler mot mig. Jag ler tillbaka med hettande kinder och vänder sedan åter blicken ner i provet igen. Herregud. Fokus Bianca. Tillbaka till 40-talet.

När jag slutligen lämnar in mitt svarsformulär kan jag känna mig stolt över att jag åtminstone har skrivit något på alla frågor.

Lektionen efter har vi biologi. Lars går igenom ekosystemet och efteråt ska vi jobba med instuderingsfrågor i våra labb-par. Jag jobbar som vanligt med Bella. Vi sätter oss ute i uppehållsrummet – kanske inte den bästa platsen för att få arbetsro, men det är ändå inte som att vi kommer att kunna jobba under tystnad idag.

"Så berätta!" säger Bella nyfiket så fort vi satt oss vid ett ledigt bord. "Du och Kim, när hände det?"

Jag börjar skriva ner den första frågan i mitt skrivhäfte. 

"Vi kysstes i fredags, så då, antar jag", svarar jag.

Bella lägger handen för munnen och ger ifrån sig ett upphetsat litet tjut.

"Vänta", utbrister hon sedan och skannar mig med blicken. "Var det därför du var så konstig på hemkunskapen?"

Jag ler generat.

"Nja, vi kysstes ju efter den...", säger jag, även om jag mycket väl vet vad hon syftar på. Jag var hur off som helst. Jag minns knappt vad vi gjorde under lektionen. Förutom att jag lämnade innan den var slut.

"Hmm, okej", säger Bella och börjar rita en förbjuden blomma på bordsskivan.

"Du, förlåt för att vi har varit så på dig om Lukas...", säger hon sedan, lite tystare. "Jag visste inte att du inte gillade-"