Fjorton år, trehundrasextioen dagar och Kim

❥ fyra

Pappa slevar upp kycklinggryta över tagliatellen på min utsträcka tallrik.

"Tack", säger jag och ställer ner den framför mig igen. Hugger in med besticken.

Ikväll har pappa slängt ihop en någorlunda normal kycklinggryta med soltorkade tomater och grädde. Eftersom Mika äter med oss ikväll är jag glad att det inte är typ taco-fisken eller grillkorv med stuvad spenat, som är några av pappas "mästerliga" recept. Jag rynkar på näsan av tanken.

Wincent verkar också nöjd över menyn och serverar sin flickvän med ett leende på läpparna. Fast det behöver ju nödvändigtvis inte vara på grund av att pappa inte mixtrat med maten, utan snarare på grund av det faktumet att tjejen han är kär i äter middag med oss. De har varit ihop i drygt fyra månader nu och han studsar fortfarande runt på moln. Bokstavligen.

Han har till och med sagt att One Direction inte är så illa ändå. Det vet jag redan, (man är ju inte dum), men att Wincent överhuvudtaget skulle säga någonting sådant högt? Och dessutom med ett kärleksfullt leende på läpparna? Det finns inte ens på kartan. Jag börjar på riktigt oroa mig för att Mika kan ha förgiftat honom eller något, typ med sådant där giftigt läppstift. Det skulle inte förvåna mig om så vore fallet, hon är rätt badass.

"Vi fick en ny tjej i klassen idag", hör jag mig själv säga när jag snurrar runt gaffeln ett par varv i tagliatellen och såsen på min tallrik.

"Vad roligt!" säger pappa glatt. "Är hon trevlig?"

"Ja. Hon har bott i USA." Och därför är hon trevlig? "Jag menar, ja det är hon. Och hon har bott i USA."

Wincent skrattar och jag känner hur det hettar till i mitt ansikte. Vad är det för fel på mig?

Jag skakar på huvudet och tuggar på en bit kyckling. Den växer ju mer jag tuggar, känns det som.

Jag tittar upp från tallriken.

"Ska vi prata om min fest?" frågar jag, i ett försök till att byta ämne.

"Absolut!" säger Mika och väntar på Wincent som delar hennes tagliatelle. Eftersom Mika är blind, är det svårare för henne att äta spaghetti och längre pasta som tagliatelle. Det skulle man kunna utnämna misstaget som pappa gjorde med dagens middag – han tog svårätlig pasta. Mika verkar dock inte bry sig om det.

Det är på många sätt blindheten som gör henne så ofantligt cool. Hela hennes liv kastades i spillror när hon förlorade synen, men ett halvår senare sitter hon här vid vårt köksbord och ler som om hon har noll bekymmer i världen. Sedan får vi alla hålla med om att hon har en sjukt bra anledning till att ha solglasögon på sig inomhus. Jag skulle inte nämna det för min bror, för det skulle bara bre på hans redan alltför uppblåsta ego, men jag måste medge att han har kammat hem en riktig fullpott till flickvän.

"Det är ju snart Halloween", säger Mika. "Så vi tänkte att någon typ av maskerad kunde vara häftigt, vad tycker du?" Hon stryker bort en rödblond hårslinga från ansiktet och ler sött.

"Hon tänkte, inte vi", rättar Wincent henne med ett stort flin. Mika sträcker ut sin arm och slår till honom. "Aaaj!"

Det var nog meningen att hon skulle slå honom på armen, men hon träffade slaget rakt i hans ansikte istället. Jag kväver ett fniss åt den spontana bitch-slapen jag just bevittnat.

"Men visst låter det kul?" frågar Mika mig med ett ivrigt leende och ignorerar sin gnyende pojkvän som ger mig ett aningen irriterat ögonkast. Antagligen för att hans flickvän är mer intresserad av hans lillasyster, än honom. Buhu, stackars dig Bull.