Fjorton år, trehundrasextioen dagar och Kim

❥ tio

Veckan flyter snabbt på och helgen likaså. Så plötsligt blir det tisdag, och jag står där på parkeringsplatsen vid tågstationen i mina rosa mjukisar och blåser på fingrarna, medan Wincent lyfter ur min silvriga resväska från bagageutrymmet i sin vinröda Jaguar.

Han torkar bort en osynlig svettdroppe från pannan och grimaserar överdrivet när han tittar på resväskan som han placerat bredvid mig på asfalten. Han skakar lite på huvudet.

"Vad har du i den där egentligen?" frågar han skeptiskt och smäller igen bagageluckan. "Du ska liksom inte flytta Bill."

Jag himlar med ögonen. Som om min storebror på riktigt tycker att väskan är tung. Det gör han förstås inte. Nej, min storebror tillhör bara den andelen människor som inte förstår att man vill ha många olika klädesplagg att välja mellan, oavsett ifall det gäller en övernattning hos en kompis eller en treveckors solsemester till Tunisien.

"Jag har med mig det jag behöver", svarar jag bara och tar tag i handtaget, trycker på en knapp på undersidan av det och drar upp det, så att jag kan dra väskan på hjulen efter mig.

"Hade du haft med dig det du behövde, hade det räckt med en liten ryggsäck", konstaterar han lågt bakom mig, samtidigt som han riktar bilnyckeln mot sin bil för att låsa den.

"Så så", säger pappa med ett leende. "Låt Bianca ta med sig vad hon vill Wincent, men hon får skylla sig själv om hon glömmer eller blir av med något."

En svag värme välkomnar oss när vi öppnar dörren till väntsalen. Klockan är bara tjugo i sex på morgonen, så det är inte så jättemycket folk därinne: Två stycken varmt klädda kvinnor i femtioårsåldern med randiga halsdukar och varsin ryggsäck, som sitter på en bänk med varsin mugg från Pressbyrån mellan händerna. En ung man som läser en tidning. Och så ett par fyllegubbar som ligger på några bänkar och sover ruset av sig.

Jag får syn på hennes ryggtavla, där hon står och ser upp på den limegröna, elektroniska tidtabellen en bit framför oss. Det vitblonda håret i en slarvig knut bak på huvudet, pösiga träningsbyxor, Nikeskor och en stor mörkblå hoodie som sticker fram under skinnjackan.

Jag följer hennes blick mot tidtabellen och ser vår avgångstid.

Stockholm – Avgång 06:05 – Spår 2

Det pirrar till i magen. Det händer verkligen. Vi ska till Stockholm!

"Är det hon?" frågar Wincent högt.

Kim vänder sig om när hon hör hans uttalande och när hon får syn på oss brister hon upp i ett glatt leende. Hon vinkar och går fram till oss.

"Hej, vi har inte hälsat riktigt. Kim." Hon sträcker fram handen åt först pappa och sedan åt Wincent, vilka säger sina namn tillbaka. Sedan vänder hon sig åt mig.

"Hej", ler hon.

"Hej", mumlar jag tillbaka, leendes.

Kim har inget smink på sig och det slår mig att det är första gången jag ser henne utan det där karaktäriska, röda läppstiftet. Kims läppstift. Det känns lite konstigt, och nästan lite fel. Som om jag ser henne utan hennes fasad på något sätt. Men hon ser fortfarande väldigt fin ut.

"Jag pratade med din moster", börjar pappa och Kim vänder blicken ifrån min. Hon nickar åt pappa som kliar sig lite på mustaschen.