Fjorton år, trehundrasextioen dagar och Kim

❥ ett

Jag slår ihop matteboken med en smäll.

"Jag orkar inte plugga på en fredagskväll!" gnäller jag och gömmer huvudet i händerna.

"Det skulle du ha tänkt på när du följde med dina vänner på Hitta Doris igår kväll", säger Wincent med ett roat flin, där han sitter bakåtlutad på stolen mitt emot mig och med fötterna prydligt uppslängda på köksbordet. Han har ett par svarta jeans och en grå t-shirt, så att man utan problem kan se tatueringarna på hans armar. Min favorit är en svart ros som han har på insidan av högra handleden.

Vem som helst skulle väl välja att se på bebisdoris istället för matteläxan, tänker jag och blir irriterad för att jag vet att han har rätt i det han säger. Tycker dock ändå att han borde förstå, att Disney slår alla matteläxor i världen. Alltid.

Wincent, min storebror, är nitton och tog studenten i våras. Just nu gör han inget annat än att säga åt en massa ungar att jaga runt efter en boll om eftermiddagarna och kvällarna. Inte för att han pluggade speciellt mycket när han väl gick i skolan. Då rökte han bara på eller söp om kvällarna och sket i frånvaron och betygen och låg runt med en massa. Därefter gick han och predikade för mig om hur försiktig och duktig jag skulle vara. Akta sig för spriten och pojkarna. Jo, för det var han ju verkligen rätt person att säga...

Jag kunde dock aldrig klandra honom för det. Jag vet att jag är en stor del till att Wincent fortfarande är i livet. Hade inte jag funnits och ifall han hade varit ensam med pappa då vår mamma tog sitt liv, så är det inte säkert att Wincent hade orkat leva. Hennes död tog väldigt hårt på honom och han gav ingen annan än sig själv skulden. Kanske kände han så för att han var äldst? Att han tyckte att han borde hindrat katastrofen för sin lillasyster, mig. Men sanningen är så bitter att det inte fanns något som någon av oss hade kunnat göra. Katastrofen var redan anlagd, som en sprakande brand.

Det var förstås jobbigt för mig också, självmord är ingen kopp te och det var trots allt mig som hon stod närmast precis innan hon dog. Hon berättade för mig om psykoserna, hallucinationerna hon hade. Fast hon kunde inte själv förstå att det hon såg inte var verkligt.

Ibland kunde hon plötsligt skrika till och be mig att gömma mig för alla möjliga sorters otäcka ting och varelser, eller att jag skulle springa och hämta en kniv i köket så att hon kunde försvara sig.

Kanske var det för att jag redan då läste mycket fantasy, som gjorde att jag inte blev speciellt rädd. Eller så var det en försvarsmekanism. Att jag kände att jag behövde vara lugn för att lugna henne. Det blev ombytta roller – jag fick spela mamman och hon barnet. Jag fick trösta henne när hon grät så att hon skakade. Jag fick se till att hon åt åtminstone ett par smörgåsar om dagen, att hon fick i sig vatten. Jag fick passa upp på henne för att pappa jobbade och Wincent hade fotbollsträning. Ingen ville kalla henne sjuk, för den Karoline vi kände var inte sjuk, hon var vacker och glad och kärleksfull och hon älskade livet.

Jag vill aldrig tänka på det så, men på något sätt blev mammas död mer som en lättnad för mig. Hon blev inte bara kvitt sin egen smärta, hon lyfte den även från mina axlar. För mig var det nästan jobbigare under hennes sista år, än när hon väl dog. Hon var inte sig själv längre. Hon var skärrad, orkeslös och sönderfallen. Visst var hon knuten till mig via blod, men en mor var hon knappast.

För Wincent var mamma död när hon hängde med snaran kring sin hals, men för mig var hon död långt innan så. För mig var hon död den första gången hon kollade på mig och frågade vem jag var, med skräck i blicken. Jag kan fortfarande minnas den stora klumpen i halsen som växte sig stor.

Det går förstås inte för mig att säga exakt hur Wincent mådde, för jag kommer aldrig att förstå, på samma sätt som han aldrig kommer att förstå hur det var för mig. Vi är nog lika skadade av det båda två, fast på olika sätt.