Fjorton år, trehundrasextioen dagar och Kim

❥ tjugotvå

Efter skolan följer jag med Kim hem för första gången. Hon bor med sin mamma i en lägenhet bara några kvarter ifrån villaområdet jag bor i.

Det luktar svagt av kaffe när vi kommer in genom dörren.

"Hallå?" ropar Kim högt och drar av sig skinnjackan, innan hon slänger den i en hög på golvet och försvinner inåt i lägenheten. Några sekunder senare kommer hon tillbaka igen.

"Verkar som att vi är ensamma hemma", säger hon och vickar på ögonbrynen åt mig.

Jag rodnar lätt och börjar ta av mig jackan. Kanske har Bella rätt ändå? Kanske är Kim väldigt sugen på att ligga? Men inte bara, väl? Måns trodde ju inte det i alla fall.

Jag räcker över jackan till Kim som hänger upp den på en krok, till skillnad ifrån sin egen.

"Ska du inte hänga upp din jacka också?" frågar jag och slänger en blick på den där den ligger på golvet i hallen. Kim ser på den över sin axel.

"Nu när du säger det så", säger hon med ett leende och hänger upp den bredvid min. "Så, är du hungrig?"

"Lite", svarar jag.

"Bra", säger hon, tar tag i min hand och leder in mig i köket. Det är litet, men välstädat och mysigt. I mitten av köket, intill fönstret står ett litet runt köksbord med en ljusblå vaxduk över, och tre stolar i ljust trä. På bordet ligger morgonens tidning prydligt vikt bredvid en kruka med vita pelargoner och i övre delen av köksfönstret löper en svart gardin med små röda hjärtan.

Kim släpper min hand och börjar plocka fram ett våffeljärn ur ett skåp.

"Jag hoppas du gillar våfflor", säger hon.

"Jag älskar våfflor", ler jag.

Jag ser på när Kim drar på sig ett mörkgrönt förkläde, samlar ihop det ljust blonda håret i en slarvig knut mitt på huvudet och rotar fram en kokbok ur ett av skåpen ovanför diskbänken.

"Jag är inte så perfekt att jag kan receptet utantill", blinkar hon åt mig.

Jag går fram och ställer mig bakom henne. Lägger armarna om hennes mjuka kropp.

"Du är perfekt ändå", säger jag och hon vrider på huvudet, så att våra ansikten hamnar precis intill varandra. Det suger till i magen på mig när hennes ögon ser rakt in i mina. Långsamt lutar hon sig framåt och jag sluter ögonlocken när våra läppar mjukt rör vid varandra.

"Behöver du hjälp?" frågar jag när jag motvilligt drar mig ifrån kyssen. "Vad behöver vi? Ägg, mjölk, margarin?"

"Ja", svarar Kim och slår upp våfflor i registret. "Och mjöl och bakpulver."

När vi har ätit så många våfflor var att vi nästan mår illa, tycker Kim att vi ska se på skräckfilm.

"Det säger du bara för att du ska få hålla om mig när jag är rädd", säger jag.

"Kanske", ler hon retsamt och petar mig lätt på foten med tån under bordet. "Fast det är fortfarande ljust ute. Vi borde vänta tills det blir mörkt."

"Det menar du inte", säger jag och himlar med ögonen.

Kim sträcker sig efter burken med hallonsylt. Hon tar en sked, börjar måla med sylten i sina mungipor och ser sedan upp på mig med en otäck blick.

"Är du säker på att du vet vem jag är Bianca? Efter mörkrets inbrott kanske jag vill suga ditt blod...", väser hon.

"Jätteläskigt", fnyser jag, men när hon reser på sig och börjar gå närmre, skriker jag till. I ren reflex får jag tag i skeden till grädden och innan jag vet ordet av, så har Kim en klick grädde på sin kind. Hon gapar först förvånat åt mig, men sedan stänger hon munnen och ler snett.