Fjorton år, trehundrasextioen dagar och Kim

❥ fem

Jag bäddar min säng och lägger tillrätta de två One Direction-kuddarna. Kan inte låta bli att sucka lite irriterat åt att den ena är alldeles ojämn och bucklig. Stoppningen i den har blivit konstig efter att en viss brorsa slängt sig rakt på den upprepade gånger. Självklart med flit också.

Jag gnuggar sömnen ur ögonen och sätter mig vid sminkbordet för att förhoppningsvis kunna få mig själv att se någorlunda representabel ut. Det tycks vara ett omöjligt uppdrag nu för tiden. På ett sätt saknar jag åren då jag skulle släcka sänglampan klockan halv nio och Wincent berättade godnattsagor om drakar i mörkret tills jag somnade på hans arm. Det var mycket lättare att gå upp tidigt på morgnarna då.

Fast å andra sidan, att kolla serier på Netflix halva natten bidrar ju inte riktigt till att man ser fantastisk ut när man ska upp tidigt. Till mitt försvar är det faktiskt inte mitt fel att alla avsnitt alltid har oemotståndliga cliffhangers i slutet.

Det ringer på dörren.

"Bill, det är till dig!" skriker Wincent med morgonhes röst från nedervåningen.

Jag drar snabbt ett sista drag med mascaraborsten innan jag reser mig från stolen och jäktar runt i rummet efter rätt skolböcker, min dator och mina nycklar. Jag är precis på väg ut genom sovrumsdörren, när jag fryser mina rörelser.

Hörlurarna. Jag måste ha mina hörlurar.

Jag springer tillbaka in i rummet, lyfter på tidningar och böcker på skrivbordet, kollar i fickorna på jeansen jag hade dagen före. Men icke. Var är de någonstans?

"BILL FÖR I HELVETE!"

"MEN CHILLA!" skriker jag tillbaka.

Till slut hittar jag hörlurarna under pyjamasen, som för övrigt ligger hoppressad under huvudkudden, mellan madrassen och väggen. Hur de har hamnat där är ju en väldigt intressant fråga.

Jag studsar ner för trappan och håller på att snubbla på det nedersta trappsteget när jag får syn på människan som står lutad mot karmen till vår ytterdörr.

Kim.

Min kropp fryser fast på stället och jag stirrar som en idiot på henne. I min desperation efter hörlurarna glömde jag helt bort att någon sökte mig. Jag hade dessutom aldrig en tanke på att denne kunde vara Kim.

"Godmorgon Bianca", säger hon med ett stort leende och rätar på sig från dörrkarmen. Det vitblonda håret är utsläppt och ser lite fuktigt ut, förmodligen nyduschat. På sig har hon de där svarta jeansen, en mörkröd, stickad jumper och en svart skinnjacka. 

"Go-godmorgon", mumlar jag osammanhängande och ger mig själv en inre facepalm när jag hör det hesa stammandet, som ska föreställa min röst. Jag låter förfärligt.

"Sovit gott?" Kim verkar inte bry sig om min kraxande röst, åtminstone är det inget hon kommenterar.

"Jo", börjar jag med blicken på henne. "Ja- jo, det gjorde jag väl. Du då?"

"Jättebra", svarar hon glatt. "Jag hoppas inte att det gjorde något att jag kom hem till dig så här? Tänkte vi kunde ha sällskap till skolan." Hon ler igen. Ser inte ett dugg trött ut, fastän klockan bara är halv åtta på morgonen. Antar att hon är min raka motsats; morgonpigg.