Fjorton år, trehundrasextioen dagar och Kim

❥ nio

Jag känner den söta smaken av järn på tungan och grimaserar lätt. Utan att ha tagit någon notis till det, har jag bitit hål på min underläpp. Great, nu kommer jag få en ruva där och så kommer jag bita sönder den igen och ugh...

Jag drar handen genom mitt axellånga hår. Jag och John var vakna halva natten till söndag. Allt på grund av Kim.

Jag ville fråga henne om hon verkligen menar allvar. Det är säkert fejk. Vem som helst kan skriva ut något sådant från nätet, visst?

Eftersom jag inte har hennes nummer fick jag söka upp det på Eniro, men när jag väl skrivit in siffrorna och fått upp meddelanderutan, så förblev den blank. Inte ens en emoji prydde den vita bakgrunden. Jag bara stod där – eller låg, för jag låg faktiskt i sängen – och stirrade på skärmen som en feg liten loser.

Jag avslutade videosamtalet med John och släckte lamporna i mitt rum, men låg vaken i flera timmar innan jag väl slocknade.

Och söndagen gick åt till att städa efter festen och att dricka hett kaffe med skummad mjölk, framför en actionfilm som gick på TV, vilken min pappa påstod att vi bara måååste se. Självklart var det Tom Cruise som spelade huvudrollen.

Jag huttrar till. Nu är det måndag. En iskall måndag. Jag är tidig, börjar inte förrns om en halvtimme, så varför jag sitter ute på en bänk och inte inne i skolan är ju en utmärkt fråga. Det är frost i gräset och genom slitningarna på mina jeans kan jag både känna och se hur mina ben är alldeles knottriga utav kylan. Självklart lurade den lysande solen mig om temperaturen och jag har inte ens ett par fingervantar med mig.

Jag blåser på mina fingrar. I en liten ynka sekund värmer min andedräkt händerna, men nästan direkt tar kylan över och det sticker till i fingertopparna igen.

Jag borde gå in, tänker jag, det sista jag känner för just nu är att bli förkyld, men mina ben verkar inte ha några planer på att röra på sig. Min rumpa förblir klistrad mot den kalla träbänken.

"Bee?"

Jag vänder upp blicken mot personen som står någon meter ifrån mig. Lukas. Han har på sig en mörkblå rock, en grå halsduk och har sin mopedhjälm under armen. Hans kinder är lite lätt rosiga från kylan.

"Hej", säger jag och suger in den såriga underläppen i munnen. Han hejar tillbaka och efter några sekunders tvekan sätter han sig på bänken bredvid mig. Frågar hur jag mår och jag svarar att jag mår bra. Därefter dör konversationen ut.

Jag sneglar på hans lår som är på ett lagom avstånd från mitt och tänker på silverarmbandet han gav mig i födelsedagspresent. Om jag ändå kunde känna något mer för honom. Jag vet att han är en snäll kille, han är bara inte rätt för just mig... Det skulle bara vara odrägligt av mig att inleda något jag inte kan vara i till hundra procent.

"Fryser du?"

Jag tittar upp och möter Lukas blå ögon.

"Nej", svarar jag, trots att vi båda med hjälp av våra ögon kan konstatera att jag sitter och skakar som ett freaking asplöv. "Lite om fingrarna bara. Det är lugnt."

Han nickar och fortsätter titta på mig. Varför kan han inte bara bli av med känslorna utan att jag måste säga åt honom att gå vidare? Det skulle vara så mycket enklare. Då skulle jag slippa känna mig som the bad guy nu, även om att nobba honom är rätt i längden.

"Lukas", börjar jag och tittar ner på mina knän. Min hud lyser blek genom de slitna hålen i jeansen – sommarbrännan är sedan länge borta.

Jag vågar inte möta hans blick, rädd för vad jag ska se. Ilska? Smärta? Sorg? Jag tar ett djupt andetag innan jag tittar upp mot honom igen.