Fjorton år, trehundrasextioen dagar och Kim

❥ tjugo

När Kim hämtar mig med crossmopeden på måndagsmorgonen är jag gelé i hela kroppen.

1: för att jag ska åka med henne på moppen, 2: för att vi har prov om andra världskriget första lektionen och 3: för att det är första morgonen som jag officiellt går in i skolan som Kimberly Dahlströms flickvän.

"Slappna av", viskar Kim och kysser mig på kinden innan hon hjälper mig på med hjälmen. "Var bara som vanligt."

Men hur kan något vara som vanligt när hennes hand kommer att vara sammanflätad med min framför alla? När folk plötsligt och undrande kommer att följa varenda steg vi tar i varandras närhet med blicken.

Jag har inte berättat för någon att vi är tillsammans än. Inte ens för John eller Bella. Hela lördagen spenderade jag med Kim och söndagen tvingade vi oss själva att vara ensamma och plugga, eftersom det inte gick när vi var i närheten av varandra...

Den enda som vet någonting överhuvudtaget är Måns. Och det är bara för att han smög in i mitt rum igår när jag pluggade för att få det bekräftat. Han stannade inte mer än någon minut, för ingen av oss ville spä på Wincents tankar ytterligare om att jag och hans homosexuella bästa vän skulle ha något på g. Att han ens tror något sådant är bara absurt, men jag antar att överbeskyddande brorsor tappar bort logiken när de väl fått för sig något.

Egentligen känns det lite fel att Wincent inte vet något om mig och Kim än. På sin studentkväll, då han just blivit tillsammans med Mika, kom han in i mitt rum och spelade "Celebration" av Kool & The Gang på högsta volym, lyfte upp mig i sin famn och snurrade runt mig flera varv. Han dansade även en ful dans, innefattande både twerk och (enligt honom) sexigt juckande.

Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på det. Han var stolt som en tupp och berättade gång på gång för mig hur perfekt Mika var och hur söt hon var när hon gjorde saker. Jag ville nästan spy på det där leendet han fick varje gång hon kom på tal, men nu förstår jag precis vad han menar. För jag har börjat tänka liknande saker om Kim. Och ler irriterande nog också som en tönt angående allt som gäller henne.

Nervositeten suger till i magen när jag får syn på skolbyggnaden – ser den komma närmre och närmre för varje meter Kim kör. Jag önskar att jag hade kunnat hålla kvar mina armar kring henne. Att vi bara hade kunnat åka vidare, inte svänga in vid skolan. Åka någonstans och ha picknick kanske, bara hon och jag.

Men det skulle förstås bita oss tillbaka senare, och pappa och Wincent skulle inte bli särskilt glada om de fått veta att jag skolkat. Speciellt inte när vi ska ha ett stort prov. Och det finns också något annat de inte skulle uppskatta.

Jag känner paketet bränna på insidan av bomberjackan. Väl dolt, som en nergrävd mina i jorden. Jag tog det ifrån Wincents jacka igår när han och Måns spelade FIFA. Jag hade egentligen bara tänkt sno en cigg, men när jag såg det halvfulla paketet tänkte jag att det inte skulle skada med några extra. Liksom för nödsituationer.

Idag är definitivt en nödsituation.

Kim parkerar mopeden och stänger av motorn. Hon kliver av först och sträcker ut handen åt mig.

"Milady", säger hon och jag skrattar till när jag tar hennes hand och låter henne hjälpa mig av. Spännet krånglar som vanligt så jag låter henne hjälpa mig med det också.

"Tack", säger jag när vi båda två fått av oss hjälmarna.

"Inga problem", säger hon leendes och drar in mig i sin famn. Ger mig en lätt kyss på läpparna som jag besvarar.

"Jag måste bara...", börjar jag och backar några steg ifrån mopeden. "Om jag ska klara det här behöver jag gå en liten snabb runda. Vi börjar ju inte förrän om tio minuter."

"Självklart, jag ska bara låsa, så följer jag med dig", svarar Kim.

"Nej!" utropar jag så snabbt att Kim rynkar på ögonbrynen åt mig.

Jag kör ner händerna i fickorna och skruvar på mig.

"Jag menar... att jag måste tänka lite en stund ensam", förklarar jag. "Utan att du tar upp alla mina hjärnceller."

Kim skrattar till och biter sig själv i läppen.

"Jag fattar Bianca", säger hon och drar handen genom det vitblonda håret. "Men jag får vänta här på dig?"

Mitt hjärta bultar hårt när jag nickar. Kim ler och sätter sig på huk intill crossmopeden för att låsa.

Jag drar in ett djupt andetag och går raskt ut från skolans område, in på en liten grusväg mellan två villaområden. Jag kontrollerar att jag är ensam innan jag plockar fram det stulna paketet med cigaretter och min rosa tändare med en svart smiley på. Tändaren är ironiskt nog en gammal present till mig ifrån Wincent. Jag var tretton och ville ha en egen tändare. Ingen av oss tänkte nog på att jag i framtiden skulle kunna använda den till mer än att tända ljus. Tjuvröka hans cigg till exempel.

Jag placerar en cigarett mellan läpparna och tänder den. Drar in ett försiktigt bloss. Det är den tredje cigaretten jag röker sedan jag fick provsmaka en av Måns i torsdags. Jag vet att det inte är bra, och jag ska absolut inte fortsätta, men jag behöver verkligen en idag. Jag behöver lugnet för att klara av provet och alla blickar vi kommer att få. För även om det fortfarande smakar rätt äckligt, så stillar det min nervositet läskigt bra.

Jag röker upp cigaretten, fimpar den mot undersidan av min ena sko och lägger tillbaka fimpen i paketet för att slänga senare. På vägen tillbaka till skolan tar jag fram ett paket tuggummi med jordgubbssmak och stoppar två i munnen.

När jag kommer in på cykel- och mopedparkeringen igen står Kim lutad mot sin gröna crossmoped med en uppfälld fickspegel i handen och målar läpparna. Bara åsynen av det får mina knän att svikta.

När hon märker att jag närmar mig ser hon upp, fäller ner den lilla spegeln och ler stort.

"Redo att slaya provet?" frågar hon och stoppar ner spegeln och det röda läppstiftet i fickan på skinnjackan.

"Vet inte", svarar jag sanningsenligt, "det känns som om allt jag vet om andra världskriget just nu är att Hitler hade hatat oss båda."

Kim skrattar till och skakar på huvudet åt mig.

"I så fall tackar jag Gud att vi lever i det århundradet vi lever, för jag hade inte stått ut med att inte få hålla din hand offentligt", säger hon och flätar samman sin hand med min.

Mitt hjärta skuttar till i bröstkorgen av hennes ord, men trots det står mina ben fortfarande still. Vägrar röra sig en ynka millimeter närmare skolporten. Jag kanske borde rökt en till cigg.

Kims hand kramar om min.

"Vi gör det här tillsammans, okej?"

Jag ser in i hennes gröna ögon, drar in ett djupt andetag och nickar.

"Okej", svarar jag.

Och sedan går vi in.

_______________________

Vill inflika här att jag inte uppmuntrar till rökning – särskilt inte tjuvrökning eller minderårig rökning. Vid 18-års ålder fine, ni gör vad ni vill, men innan dess, please don't do it kids, ok? (mina ord till Bianca... som uppenbarligen inte lyssnar på mig)