Fjorton år, trehundrasextioen dagar och Kim

❥ sju

Jag fick åka ambulans. Med sirener och allt. Fast jag kunde inte direkt uppskatta åkturen. Jag låg bara och kved med en träpåle inkörd i axeln. Herregud Bianca, du har tittat alldeles för mycket på vampyrserier.

Kim satt bredvid mig i ambulansen. Rick med. Tölpen hade till och med mage, till att än en gång försöka flirta in sig hos Kim. Hon brydde sig dock inte ett dugg om honom. Hon tog bara tag i min friska hand och höll den hårt.

Jag undrar var hon har tagit vägen nu?

Jag försöker titta upp. Det är helt vitt omkring mig och alldeles luddigt i kanterna av mitt synfält. Vitklädda människor går vid sidan om båren så jag antar att den också rör på sig. Smärtan har slutat komma i vågor utan sitter istället i konstant. Jag känner mig som en stor klump av smärta. Som en böld.

"Det kommer att bli bra", säger en röst över huvudet på mig, som jag inte känner igen. Det sticker svagt till i armvecket. Jag förstår att det är en nål och att de antagligen tänkt att droga ner mig.

Jag har aldrig gillat mediciner och liknade kurer, inte för att de oftast är äckliga eller innefattar nålar, utan för att de påminner om mamma. De påminner om en tid då oro var vardag och mediciner var frukost. Inte min frukost förstås, men hennes. Och vem tror ni det var som fick se till att hon åt den?

Det molar i armen, handen är fortfarande helt bortdomnad och jag är alldeles torr i halsen. Jag försöker förstå vad som händer runt omkring mig men det är omöjligt, jag kan inte fokusera när smärtan maler så oavbrutet igenom min axel. Det enda jag vet är att båren rör på sig. Det känns som om jag svävar fram.

Usch, vad är det de har gett mig? Jag vill inte vara nerdrogad! Jag vill inte, vill inte!

"Bill?" Jag hajar till av den välkända rösten. Bull? "Fan. Lova mig att hon klarar sig!" Jag försöker vända på mig men jag kan inte röra mig.

"Vadå gå? Jag går ingen-jävla-stans förrän min syster är okej!" ryter min bror frustrerat någon bit ifrån mig. "JAG ÄR TAMEJFAN LUGN!?"

Bull! Jag försöker ropa till honom gång på gång, men jag lyckas inte öppna munnen och jag känner hur ögonlocken sakta och tungt börjar att sjunka ihop. Ljuset pressas ihop tills det helt och hållet försvinner bort. Slutligen är det enda jag uppfattar i mörker.

<><><><><><><><>

"Vill du veta en hemlis?" Jag tittar storögt upp på henne. De rosiga kinderna, den markerade hakan, det bruna håret och de gråa ögonen som lyser av förväntan.

"Vadå?"

"Du får lova att inte berätta för någon!" Hon sätter fingret för munnen och hyschar.

"Inte ens Bull?" frågar jag tveksamt.

"Absolut inte", säger hon bestämt. "Inte ens för pappa!" Hon ler mystiskt.

"Varför inte?"

"För det är vår hemlis. Om de får veta, så är det ju ingen hemlighet!" Hon sträcker ut tummen mot mig. Jag ser på den en stund innan jag sträcker fram min egen och trycker den mot hennes.