Fjorton år, trehundrasextioen dagar och Kim

❥ femton

Vi står vid en sliten liten lekplats. Några små trappsteg i trä leder upptill ett litet "hus" med tak, och sedan en liten rutschkana på kanske två meter, max. En bit ifrån rutschkanan finns en gungställning i trä med två stycken däckgungor som hänger från ställningen i metallkedjor.

När jag tittar åt Kims håll, ser jag att hela hennes ansikte strålar.

"Vi är framme!" säger hon glatt. Hon släpper taget om min hand, springer bort och sätter sig på en av däckgungorna, sluter händerna kring kedjorna och kränger på kroppen för att sätta däcket i gungning.

Först står jag bara och tittar. På henne och på lekplatsen. Lekplatsen som ser ut som om den inte lekts vid på ett bra tag. Den mörkröda färgen har nästan flagnat av helt från trästommarna till gungorna och vad gäller det lilla huset intill den lilla, röda rutschkanan – som antagligen blekts av solen och snarare är mer orange än röd numera – är träväggarna alldeles gråa och ser inte ens ut att ha varit målade. När jag går närmre kan jag dock se små spår och streck i träet av en pastellig, solgul färg.

"Bianca kom!" ropar Kim ifrån gungorna.

Jag vänder mig om mot henne och kan inte låta bli att le utav synen jag möter. Kim gungar jättehögt nu och hennes vitblonda hår, som nästan slitit sig loss helt och hållet från den uppsatta tofsen, står som en gloria kring hennes huvud i vinddraget.

Jag ryser till litegrann varje gång hon flyger fram och tillbaka i gungningens eviga båge. Högt, högt far hon – tills gungan stannar till och nästan står stilla en sekund mitt i luften – för att sedan rusa neråt igen, i full fart.

Det var någon när jag var yngre, någon dagisfröken tror jag, som påstod att man kan slå runt i en loop över gungställningen ifall man gungar för högt. Antagligen inte fysiskt möjligt, eftersom jag varken känner eller har mött någon som voltat med en gunga, men det skrämde någonstans skiten ur mig och jag känner fortfarande ett litet hårresande obehag när jag tänker på det.

Jag går fram till den andra gungan, men när jag precis ställt mig bakom den, redo att kliva på, hoppar Kim av sin gunga i farten och landar graciöst på fötterna framför i gräset. Hon borstar av lite damm från knäna på de svarta jeansen innan hon vänder sig om mot gungorna igen, men istället för att gå tillbaka till sin egen gunga, styr hon stegen rakt fram till min.

"Vi gungar tillsammans!" säger hon ivrigt när hon står mitt emot mig på andra sidan av gungan. "Så som när man var liten."

Jag minns så väl hur man satt två och två i ett däck med fötterna parkerade inuti däckets insida och knäskålarna pressade mot varandra. Men då var man åtta år, inte femton och sexton.

"Vi får kompromissa", säger Kim som om hon har hört mina tankar. Hon kliver på på sin sida av däcket och sträcker ut sina ben över min sida. "Hoppa på." Hon klappar med handen på sitt knä och jag blir genast nervös inombords. Hon vill att jag ska sitta i hennes knä?

Kim måste uppfattat min tvekan på något sätt för hon sträcker ut handen åt mig och lägger leendes huvudet på sned.

"Jag bits inte", fnittrar hon och min blick faller i marken.

Jag bits inte. Exakt det hon sa när jag skulle åka med henne på crossmopeden. Jag bits inte Bianca.

Och jag blev inte biten sist. Inte ihjälkörd heller, vilket förmodligen hade varit troligare än att jag blivit ett offer för kannibalism. Huruvida jag skulle bli ihjälkörd eller biten av en människa, var väl kanske dessvärre inte vad som var det mest aktuella huvudämnet i mina tankar just då. Det i princip enda jag kunde tänka på var hur nära vi satt varandra på den där mopeden och hur våra lår tillsammans, trots att det var kläder emellan, fick huden att flamma upp i små lågor vid de partier där vi hade kontakt. Osynliga lågor visserligen, men de fanns där ändå, och brändes.