Familiaris Academy ~ Winternight and Flareblitz

[|11|]

✫Stjärngrottor och minnen✫

"Anton! Vart ska vi?" frågade Blair.
"Kom med bara. Vi är snart där," sa Anton ivrigt.
Blair slog plötsligt i något hårt. Hon svor högt.
"Varför måste vi vimla omkring i beckmörkret? Jag slår söder benen och armarna här!"
"Oj. Förlåt. Tänkte inte på att du är ny..." ursäktade Anton sig.
"Chama de lume."
En mörkblå eldsflamma började spraka en bit ovanför Antons utsträckta handflata. I hans högra hand höll han fortfarande i Blairs handled. Hon sneglade ner på hans hand. Med ens blev hon generad av att han fortfarande höll i henne. Hon harklade sig.
"Anton... Jag tror jag kan gå själv nu när jag faktiskt ser ordentligt."
"Åh..." sa han och släppte hennes handled.
"Kom. Vi är snart där."
Blair följde med honom. Lite irriterat med mycket intresserad.
"Blunda," sa Anton efter ett tag.
Blair suckade och gjorde det. Hon lät sig ledas av Anton och tillsist stannade dem. Blair märkte att han släckte flamman eftersom hon inte såg ljuset man brukar se igenom ögonlocken försvann.
"Titta nu," sa Anton belåtet.
Blair tittade och drog efter andan. I mörkret lös alla olika mineraler, metaller och ädelstenar. De glimmade som stjärnor på natthimlen.
"Vad vackert det är!" sa Blair beundrade.
"Jag tänkte väl att du skulle gilla det. Jag brukar ta med Cora hit ibland. Hon gillar det lika mycket som du verkar det som," skrattade Anton.
Blair vände sig mot honom.
"Tack. Verkligen. Tack för att du tog med mig hit. Och by the way. Du passar faktiskt riktigt bra med Cora."
Anton såg generat på Blair.
"Du gillar henne faktiskt!" utropade hon.
"Tyst!" sa Anton bestört.
Blair började skratta.
"Varför säger du inget?"
"För att hon känner ingenting för mig," suckade Anton.
"Det vet du inte," sa Blair.
"Hon sa det själv idag under lektionen," sa Anton.
"Det klart hon sa det! Hon var rädd att du skulle avvisa henne!" utropade Blair.
Anton suckade. Han skakade på huvudet.
"Kom, klockan är redan 6. Om vi inte kommer till matsalen senast kvart över stänger dem den."
Blair började protestera men när hon såg Antons allvarliga blick teg hon. De gick under tystnad med Antons eld som guide. Blair önskade att hon kunde få sällskap av Flare och Winter med de skulle inte trivas i dem här smala gångarna under jord.

✶✿✶

"Okej Winter. Är du beredd?" frågade Blair Winternight som satt lugnt framför henne.
Nu gällde det. Hon skulle försöka öppna upp sig för Winter denna gång. Blair satt i skräddarställning mitt emot honom. Precis som hon suttit med Flare. Blair slöt ögonen och koncentrerade sig på Winters existens. Det gick snabbare den här gången än den första.
De första bilderna visade när Winter blev nertryckt av Alfan i hans flock. Alfan var hans far och han ville ta hans plats som Alfa med det tillät hans pappa inte. Winter var ung då.
Nästa gäng bilder visade när flera i Winters flock retades med honom. Dels för att hans pappa inte ville ge Alfa positionen till honom och dels för att han blivit besegrad så snabbt.
Nu satt Winter ensam i regnet och såg så moloken ut. Så ledsen.
Efter detta bildspel öppnades porten till Blairs medvetna. Denna gång lite annorlunda.
Blair satt ensam på skolgården när skolan slutat. En liten vit varg med olikfärgade ögon och ett ärr över högra ögat satt bredvid henne på bänken. Vargen var utan tvekan om saken Winter.
Det var en chockerande minne för Blair. Hon mindes inte ens det själv.
Resten av bilderna från hennes minnen var lika deprimerande som de som visades för Flare.
Men det sista minnet var det minne hon hade av hennes pappa William Merivale. Det var när han lämnade dem. Den kvällen var förfärlig för Blair.
Även om minnena var hemska så lät hon det passera och när hon öppnade ögonen märkte hon att det rann tårar nerför hennes kinder. Inte för det hon själv varit med om utan det Winter varit med om. Vargen såg sorgset på Blair. Hon log svagt samtidigt som tårar välde fram från hennes ögon.
"Åh Winter. Vi är lika du och jag," viskade hon.
Winter gnydde till och gick fram till Blair. Han började slicka bort hennes tårar från ansiktet.
'Inte gråta Blair,' mumlade han.
"Förlåt," snyftade Blair.
Hon var lättad att äntligen få gråta. Äntligen släppa ut alla känslor hon hållit kvar så länge. Hon kramade Winter hårt och han tryckte sin enorma och varma kropp mot hennes för att trösta. Han grät också men tyst. Tillsammans släppte de ut sina länge dolda känslor. Länge satt de där. Hur länge visste inte Blair. Men tillsist slutade tårarna komma och gnyendet tystnade.
Någon knackade på Blairs sovrums dörr.
"Blair? Är du okej? Du åt ingen middag så jag började bli orolig. Du var varit där inne väldigt länge. Klockan är 11 och vi har skola imorgon."
Det var Vera. Blair torkade tårarna innan Vera öppnade dörren med en orolig min. Mitt i steget stannade hon upp.
"Blair!" viskade hon uppspelt.
"Vad?" sa Blair förvirrat och kramade om Winter som låg i hennes knä. De satt på det hårda och kalla stengolvet men Blair brydde sig inte om att hon inte hade någon känsel i baken, bara att Winter var med henne.
"Grabbar kom och kolla!" ropade Vera ut till killarna.
George och Ricky kom rusande och stannade tvärt när de kastade en blick in i Blairs rum. Zac och Peter däremot släntrade sig dit men tittade båda förvånat omkring.
"Vad?" sa Blair åter igen och snörvlade lite.
Men hon brydde sig inte om det längre heller.
"Se dig omkring," sa Vera beundransvärt.
Winter slickade henne i ansiktet och där med tårarna. Hon såg sig omkring i sitt rum och häpnades. I rummet svävade ett tiotal klot av magi. Ett lila flammande eldklot, ett droppade vattenklot, en ljusblå virvlade vindkula, ett slingrande växtklot, en starkt skinande ljuskälla, ett svart hål av mörker, en iskula, ett snurrande timglas, en stor sten, ett klot av lava och flera andra.
"Jag hämtar Raoq, han måste få se det här," sa Ricky.
"Nej vänta. Han får inte veta någonting om Winter," bad Blair.
Ricky suckade och nickade.
"Blair, du är verkligen fantastisk!" strålade Vera.
"Jag måste säga att du är högst skicklig," log George.
"Jag visste inte att du kunde," sa Ricky.
Zac muttrade något.
"Ursäkta vad sa du Zachary? Jag tror Blair vill höra," sa Vera.
"Jo jag sa: Du är duktigt Blair," sa Zac och såg generad ut.
Peter suckade.
"Du kan mycket, och så vidare."
Blair började skratta.
"Vad är det som är så roligt?" undrade Peter.
"Nej inget," fnissade Blair.
Genast var Winter också på bättre humör och gläfste glatt till.
Blair rufsade om hans snövita päls.
'Vad jag är glad att ha dig Winternight.'
'Hmm... Jag är glad att ha dig med Blair,' sa Winter.
'Hur kommer det sig att du kallar mig Blair och inte Flare?' frågade Blair.
'Jag vill kalla dig Blair och jag hoppas det är okej med dig,' sa Winter.
'Det är absolut okej! Men lagen då?' undrade Blair.
'Jag är en rebell Blair. Precis som du.'

✯❄︎✯

Hej igen mina vänner! Nu är jag hemma och kan publicera de kapitel jag skrivit offline på Kuba! Ni kommer få ett om dagen så stay tuned!
//Sarilia