Familiaris Academy ~ Winternight and Flareblitz

[|44|]

⚆Femte provet: Liv⚆

Blair gäspade stort. Två kvar. Nu var hon riktigt trött. Hon längtade tills att få gå och lägga sig i sin säng med Flare och Winter vid sin sida.
"Trött?" frågade Peter.
Blair nickade.
"Är inte du?"
Peter ryckte på axlarna.
"Förresten. Dödsprovet. Hur är det egentligen?"
"Åh. Jag får nog inte berätta," sa Peter.
Blair stönade.
"Sen när har det berört dig?"
Peter höjde på ögonbrynet.
"Lik. Massa lik."
"Det var inget vidare svar," suckade Blair.
"Det finns inget mer du behöver veta," muttrade Peter.
"Du kommer få se med egna ögon."
Blair suckade och gjorde sig redo. Peter löstes upp bredvid henne. Snart så befann hon sig på en äng. Med massa vackra blommor som doftade härligt. Blair drog ett djupt ande tag och log. En svag bris tog tag i hennes hår. De bruna lockarna ramade in hennes ansikte. Blair sjunk ner bland blommorna.
Det här var en härligt prov.
Blair låg på ängen ett bra tag och bara njöt. Men plötsligt drog en iskall vind förbi och hon huttrade till. Blair satte sig upp tvärt och tittade bestört på ängen. Alla blommor hade vissnat och nu var det bara massa döda blommor. Förutom den lilla cirkel som Blair satt på. När Blair ställde sig upp krympte cirkeln av levande växter.
Åh nej.
Blair satte sig ner igen och körde händerna i jorden. Egentligen tänkte hon inte riktigt på vad hon gjorde när hon grävde ner händerna bland blommorna. Men hon tänkte att hon förde över liv till ängen. Lite livskraft. Lite skulle räcka gott och väl. Blair kände hur lite livskraft sipprade genom hennes ådror och ut genom fingrarna. Hon hände hennes kraft omfamna blommorna och skänka de liv. Hon kände som om det var hon som åkte från växt till växt och väckte dem till liv igen. Blommade på nytt. Hon öppnade försiktigt ögonen som hon hade stängt automatiskt och tog sakta upp sina händer som nu var helt jordiga. Ängen var på nytt blomstrande och om än vackrare än innan. Blair andades lättat ut.
Hon tog from på stora salen golv och Zac såg skrämt ner på henne.
"Det ser ut som om du har sett ett spöke," sa Blair och reste på sig.
"Kan man nästan säga. Jag lyckades dock inte," sa Zac.
Blair flinade.
"Jag gjorde."
Zac grimaserade.
"Tre andrahandselement va. Det är rätt... Imponerande."
"Awe. Gav du mig nyss en komplimang?" skrattade Blair.
Zacs ansikte blossade upp som ett fyrtorn på natten.
"Nej! Det var inte en komplimang Hunter! För Guds skull!"
Blair började skratta så att magen gjorde ont.
Zac gav henne en irriterad blick.
Peter tog form bredvid Zac och höjde på ögonbrynet åt Blair som låg ner på marken i en skrattande röra. Han log snett mot henne.
"Klarade du det?"
"Ja..." skrattade Blair fram.
"Du... Då?"
Peter försvann och tog form i andra änden av salen. Sen dök han upp bredvid Blair igen med ett flin.
Vera dök upp med en rynka i pannan och inte långt senare kom George. 10 minuter senare tog Ricky form sittandes på golvet med en frustrerad min. Hans blå ögon var nu violetta och blodådrorna syntes.
"Låt mig hjälpa dig," sa Blair och masade sig till Ricky.
Hon uttalade samma formel som för George och läkte Rickys ögon.
Zac såg ner på dem.
"Hunter. Dina ögon är fortfarande... Annorlunda. Ska jag hela dem?"
Blair skakade på huvudet.
"Låt de läka av sig själv. De påminner mig om det första provet jag klarade."
Zac rynkade pannan men nickade långsamt.
"Okej..."

❦𑁍❦

⚈Sista provet: Död⚈

Nu skulle Blair äntligen få reda på vad Peter hade menat med lik. Men hon var inte så säker på om hon ville veta. Vera önskade henne lycka till innan hon försvann.
Blair stod på en kall stencirkel. Himlen var grå och en måne lyste blått och klart. Runt henne var allt dött. Även som på livprovet var hon "utomhus" och inte i något rum. Kallt var det också. Vinden susade högt och obehagligt i hennes öron. Blair tog ett djupt andetag och slöt ögonen. För sin inre syn såg hon blod. Massa blod. Lemmar lite här och där och tomma stirrandes ögon. Livet hade lämnat de förgått. Blair öppnade skrämt ögonen bara för att möta ett par kalla blå ögon. Hon ryckte till och ryggade när hon insåg att de tillhörde en flicka. Men ingen levande. Flickan låg orörlig och fortsatte stirra på Blair med sina döda ögon. Blair vände bort blicken bara för att möta ett par hasselfärgade ögon stirra tillbaka på henne. En killes. Blair andades tungt. Lik. Lik överallt. Stirrandes på henne med döda ögon. Blek hy. Blå läppar. Döda ögon.
Plötsligt ryckte flickans huvud till och hon såg rakt på Blair. Sakta och ryckandes började hon kravla mot Rubineleven som skräckslaget såg på. Den döda flickan öppnade munnen för att väsa tre ord.
"Kom med oss!"
Blair hyperventilerade och stirrade framför sig. Peter satt på huk bredvid henne och strök sakta över hennes rygg. Han säg bekymrat på henne.
"Jag antar att proven är lite annorlunda för alla."
Blair andades ut och lutade huvudet mot Peters arm.
"Ja... Jag antar det. Men nu är det över. Och jag tror vi alla blivit starkare genom att uppleva dessa verkliga illusioner. Nu förstår jag Aris lite bättre. Vi tar saker mer på allvar och vi lär oss att hantera jobbiga situationer. Vi tänker ologiskt logiskt och vi vänder och vrider på det hela. Vi blir starkare. Aris hjälper oss."
Peter mötte Blair blick och nickade.
"Kanske de du. Blair Hunter, 14 år."
Blair skrattade och log mot Peter.

✯❄︎✯

Jag har bara känner mig så shitty lately. Så föråt för dåligt kapitel. Jag vet inte vad jag ska skriva härnäst och är bara så pissed off på allt och alla😅
Jag orkar inte med skolan. Fml.
Kapitlets fråga: Hm... Vilken är er favorit bok/bokserie?
//Sarilia