Familiaris Academy ~ Winternight and Flareblitz

[|39|]

I feel so bad for Blair. I'm such a meanie.

✫Hans namn är Brandon...✫

Det var sista dagen innan Blair, Peter och Dominic skulle åkta tillbaka till Aris för att tillbringa den sista veckan på lovet där. Det var lite varmare ute men snön låg fortfarande på gatorna. Blair promenerade och Peter hade bestämt sig för att följa med. Så nu gick en tunt klädd Blair bredvid en inbyltad Peter. Små moln av rök bildades varje gång någon andades. Blair själv njöt av kylan som berövade henne på ett av hennes fem sinnen. Just nu var temperaturen perfekt. Den bet i huden men tog inte bort känseln helt. Efter en stund av flanerande skymtade Blair något i ögonvrån. Hon tvivlade först men när hon vände på huvudet såg hon mycket riktigt att det var han. Skrämt spärrade hon upp ögonen och tog tag i Peter med ett hårt grepp. Peter gav ifrån sig ett förvånat ljud men hann inte mycket mer innan Blair hyschade honom irriterat och drog bort honom åt motsatt håll. Peter öppnade munnen för att fråga vad som i helvetet hände men Blair gav honom en hård blick och han stängde munnen. De kom utom synhåll för det alltför bekanta sandblonda håret. Men det var ändå försent. De stålblå kalla ögonen hade redan fått syn på Blair. Med ett flin följde han efter dem. Tillsist kom de till en återvändsgränd. Blair vände förskräckt på sig och såg den stora gestalten komma sakta emot dem. Blair pressade sig mot väggen så hårt hon kunde och sjunk ner på marken med armarna kring benen. Killen ställde sig framför Blair och såg ner på henne. Sedan gav han Peter en äcklad min.
"Ser man på. Har B.H skaffat sig en liten vän?" hånade den sandblonde killen.
Blair stirrade tomt ner framför sig på marken.
"Vad säger man när man återser en gammal vän Missfoster?" frågade killen med fejkad snällhet.
Blair svalde hårt och kurade ihop sig mot väggen utan att titta på killen med de stålblå ögonen.
"Blair... Vem är det här?" frågade Peter och såg misstänksamt på killen.
Blair svalde hårt och fortsatte kura.
"Ja Missfoster. Berätta för din nya... Vän... Vem jag är," flinade kille.
"Och möt min blick."
Blair vågade inte göra något för att uppröra den blonde så hon försökte verkligen titta honom i ögonen men blicken flackade så mycket att hon inte ens kom upp till hans bröst. Försiktigt stammade hon fram fyra ord.
"H han hans n n na nammmn ä är B B Br Bra Brand Brandon........."
"Ja. Duktigt Missfoster," sa Brandon.
"Men men han k kalllllas fö för B Br Brad."
Peter såg ner på en vettskrämt Blair. Hennes rädsla byggdes upp inom henne och hon kunde knapps andas...

✯❄︎✯

När Peter såg Blair så skör så... Så rädd... Så.... Knäckt brast något inom honom.
"Hur vågar du?" frågade han med farligt lugn.
Brad såg uttråkat på Peter.
"Hur vågar du??!" upprepade Peter igen och mötte ilsket Brads kalla ögon.
Peter måste ha sett en aning vansinnig ut för Brads hårda akt försvagades innan han byggde upp den igen.
"Jag sa: Hur vågar du ens??" nästan skrek en ursinnig Peter.
Han hade aldrig sett Blair så svag, så skör, så rädd, så.... Förstörd. Det fick något hos honom att brista. Han förde handen innanför sin jacka för att kalla fram Sun. Blair sträckte ut en darrande hand mot hans.
"N nej..." viskade hon fortfarande med blicken fäst i marken.
"Det-det är inte värt det..."
"Jo Blair. Det är det," sa Peter bestämt och rörde vid sin tatuering och Sun, ett vilt lejon framträdde morrandes med en arg uppsyn riktad mot Brad.
Han spärrade upp ögonen och såg på Peter som om han vore en psykiskt sjuk seriemördare. Sun röt lågt och Brad backade för att sen vända på klacken och springa kvickt därifrån. Peter såg ner på Blair. Han böjde sig ner så att han satt på huk bredvid henne.
"Blair... Han är borta. Du behöver inte vara rädd längre."
Blair satt fortfarande hopkurad och rädd. Winter och Flare förvandlade självmant sig och strök sig oroligt mot den brunhåriga flickan. Peter gissade på att de hade en konversation genom tankelänkningen. Winter och Flare gav Blair en slick i ansiktet och gick till Sun. Peter såg på Blair ett tag och drog in henne i en kram. Denna gång var det Blairs tur att stelna till vid beröringen.
"Ta det lugnt. Jag kramar dig bara," mumlade Peter.
Blair slappnade av och andades ut.
"Jag vet..." viskade hon och lutade huvudet mot Peters bröstkorg.
Inga tårar. Inga snyftningar. Ibland förstod sig Peter inte på tjejen. Eller rättare sagt så förstod han sig inte på henne överhuvudtaget.

✶✿✶

Peter skulle just släppa Blair då hon stoppade honom.
"Släpp inte än..." mumlande hon tyst och kurade ihop sig mot Peter.
Peter såg stilla på henne men släppte inte. Han betraktade tyst hennes nedslagna ansikte då något vitt landade i hennes chokladbruna hår. Han tittade upp och drog lite på munnen.
"Blair. Det snöar."
Blair såg försiktigt upp och log sedan.
"Vet du varför jag älskar kyla? Den kan beröva dig på ditt 5:te sinne. Du behöver inte känna. Utan känsel så tappar du förmågan att känna psykiskt. Ingen rädsla, ingen sorg, ingen ilska. Bara inget."
"Ibland är det bra att känna," mumlade Peter.
"Jag vet. Men att bli berövad på vissa känslor är jätteskönt," log Blair.

✯❄︎✯

Blair satt i Team Victorys grupprum och betraktade Peter. Han var upptagen med att försöka få formeln som helande att funka. Blair valde att ta till orda.
"Brandon Torsiello. Kallad Brad. Han var min mobbare i Regjulärskolan."
Peter tittade upp på Blair.
"Han kommer inte åt dig här."
"Ja det får man hoppas. Jag föredrar helst inte att bli toadoppad här," muttrade Blair och drog upp knäna mot sitt bröst.
"Näe det klar. Vem vet vad för slags djurhuvud du får," skämtade Peter.
Blair drog på munnen.
"Förlåt för att jag försökte döda dig förut."
Peter la huvudet på sned.
"Ah. Nu minns jag. Det är nog jag som ska be om ursäkt."
"Ett av Brads "smeknamn" på mig var B.H. Det var därför jag flippade ut när du kallade mig det," mumlade Blair och började fippla med sina egna fingrar.
Peter satt tyst en stund.
"Jag förstår inte. Varför skulle han mobba dig av alla?"
"Ja, det frågar jag mig ganska ofta. Och det frågar sig alla andra offer också."
"Still.... Du verkar inte har något hos dig som du kan bli mobbad för."
"Mina ögon. Remember? I hans ögon är jag ett missfoster."
"Du kan knappast hjälpa att du är född med olikfärgade ögon. Enligt mig är de coola."
"Tack Peter. För allt."
"Det var så lite."
"Jag menar det verkligen. Tack."
Peter log.
"Vad gör man inte för en vän?"
Blair log också nu. Plötsligt öppnades dörren och en brunhårig flicka kom in tillsammans med en rödblond kille. Vera och Ricky.
"Hej på er. Har ni kul eller? Knappast utan mig," skrattade Vera.
Blair log brett mot sin kompis.
"Näe. Inte utan er."

✯❄︎✯

Blaiter!😂
Rösta gärna om ni gillade kapitlet och kommentera något kul kanske. Älskar alltid att läsa kommentarer❤️ Also... 10k????
//Sarilia