Mitt hemliga riktiga liv

Kapitel 11

Ut ur buskarna kommer det fram en stor svart varg med en vit svanstipp och blodröda ögon. Jag kan svära på att den är större än mig. Den snusar lite på marken. Det verkar som den inte har sätt mig än. Jag tar ett steg bakot men jag råkar trampa på en gren och ljudet ekar i hela skogen. Vargen tar rask upp huvudet och tittar rakt in i mina mörkblåa ögon. Den börjar morra och tar ett steg framåt. Hela jag är skräckslagen, hela min kropp är fast frusen och mina ögon är fast på vargens stora blodröda ögon.

- Hur länge har hon varit borta? Frågar en av polisen
- Sen imorse som vi vet så ungefär 4 timmar, svara Anne. Den andra polisen, en kvinna skriver ner det.
- Vet ni vart hon tog vägen? Frågar polisenmannen igen.
- Nej, svarar Anne skakandes på huvudet. Eller vänta hon har nog sprungit in i skogen. Hon och Nadia byggde en koja i skogen när de va små.
Poliskvinna skriver snabbt ner det.
- Okej. Vem är Nadia?frågar polismannen.
- Det är hons bästa vän. Hon bor inte äns 1 km här ifrån, säger Benjamin himlandes med ögonen.
Poliskvinnan skriver ner det och mannen ger Benjamin en blick som säger att han har ett extra öga på han.
- Vet ni varför hon har rymt? Frågar polismannen.
- Ja igår när hon kom hem från Nadia var hon upprymd och arg och så så.......hon fick reda på att hon är adopterad, svarar Anne.
Poliskvinnan skriver ner det i sitt lilla block och polismannen vänder sig till Bill och Jake.
- Och vilka är ni, frågar polismannen.
- Jag är Bill Blak och det här är min son Jake Blak, svarar Bill.
- Och vad gör ni här? Frågar polisen.
- Jag är Taras biologiska pappa och Jake är hennes bror, svarar Bill rakt på sak.
- Vad roligt, säger poliskvinna och skakar hand med båda och polismannen med.
- Vi ska hjälpa till med att hitta henne, säger Jake.
- Jaså vad bra, säger polismannen och ler.

Allt som finns är jag och vargen. Den morrar. Dens vita sylvassa tänder syns väll. Den lyfter huvudet och ett mörk ylande lämnar vargens mun. Jag vaknar till liv och vänder mig snabbt om och springer så snabbt mina ben bär mig. Mitt bruna hår fladdrar i vinden. Jag tittar bakot och möts av förskräckelse. Vargen springer efter mig. Jag fylls av panik. Det känns som mitt hjärta ska sprängas ut genom bröstet. Ryggsäcken dunkar mot ryggen i takt med stegen. Plötsligt är jag i luften. Ryggsäcken åker av ryggen. Jag landar hårt i marken på ryggen och tappar andan. En skugga faller över mig. Jag tittar upp och möter vargens blodröda ögon.

Det lovande kapitelet😄😄
Jag ska försöka skriva ett till kapitel så ni får det kanske senast på torsdag. Om ni har idéer eller önske mål är det bara att skicka dem på kommentarer eller på chatten. Hoppas ni kommer gilla det.😘
Läs
Rösta
Kommentera
And
Enjoy❤❤❤

// trollit121❤❤