Kapitel 17

386 28 2
                                    

Jag vaknar av att nån skakar om mig. Jag tittar med trötta och suddiga ögon och möter Nadias oroliga sorgsna ögon. Jag ser mig omkring och inser att vi är fast i en bur i ett stort svart rum med endas ett fönster högt upp vid taket som ger oss det lilla ljus vi har. Det finns även en dörr lite längre bort med ett fönster på. Det lyser från fönster vilket måste betyda att det är någon eller några i rummet på andra sidan. Med tanke på att det lilla fönstret är så långt upp måste vi va i nån form av källare. Jag tittar mot Nadia och ser små tårar rinna ner på kinderna. Då kommer allt tillbaks. Vampyrerna, vargarna, slagsmålet, Nina Nina dog och ma...mamma. Jag tyckte jag såg min mamma. Inte Anne utan min mamma.
- Hur mår du? Frågar jag.
- Bara bra, snyftar Nadia fram.
Jag kryper fram till Nadia och kramar om henne. Hon kramar tillbaks och släpper fram alla tårar.
- Allt kommer bli bra, säger jag så säkert jag kan. För jag vet inte om vi någonsin kommer här ifrån. Vi slutar kramas och bara tittar på varandra. Plötsligt låter det i dörren. En nyckel vrids om och dörren öppnas och in kommer Markos.

- samuels perspektiv-
Jag springer så snabbt jag kan med Philip hack i häl. Träden börjar bli glesare och jag kan börjar urskilja ett rött hus och en röd lada. Vi kommer fram till skogens slut och det jag möts av är det värsta jag hade kunnat tänka mig.

Dan dan daaan! Inte så långt kapitel men det är något. Hoppas ni gillar det. Puss på er😘💋💞
Läs
Rösta
Kommentera
And
Enjoy💕
// trollit121

Mitt hemliga riktiga liv Där berättelser lever. Upptäck nu