Mitt hemliga riktiga liv

Kapitel 19

- Taras perspektiv-
Han går fram till oss och tittar på oss med sina röda ögon.
- Så äntligen har ni vaknat jag måste ha väntat minst 2 timmar eller mer, säger han.
- V-vad vill du oss? Väsar Nadia fram.
- Såja prinsessan vad hände med att vara artigt, säger han och gör en ledsen min. Men nu till det roliga. Kanske inte för er men för mig. Han ler ett stort elakt flin över hela ansiktet. Vad menar han med det. Nu till det roliga. Jag kryper närmare Nadia och tar tag om hennes hand. Markos går runt i rummet utan att slita blicken från oss. Vi följer han med blicken och ser allt vad han gör in till lilla detalj fast mörkret. Han går fram till dörren igen och trycker på något på väggen. Det börjar lysa från taket. Han tände en lampa eller två långa lampor som går genom hela rummet. Det tar en stund att vänja ögonen med ljuset men när jag har gjort det ser jag mer av rummet. Rummets väggar och tak är gjorda av sten och dörren av metal. På en av väggarna sitter det fast handbojor. Markos tittar på oss och vänder blicken dit vi tittar sen kollar han tillbaks mot oss och ett elakt flin fyller hans ansikte. Jag sväljer hårt och försöker ta bort mina tankar på vad han ska göra men jag kan inte för hela jag är livrädd.

- Jakes perspektiv-
Jag stirrar in i dem röda ögonen. Lukten av vargen börjar jag känna igen. Ja det är samma från stigen så det måste va rougen som attackera Tara. Rougen morrar och håller mig hårt tryckt mot marken. Jag måste ta mig loss så jag kan ta mig till Samuel. Jag morrar tillbaks och känner att mina bakben är lösa. Med så mycket kraft jag kan sparkar jag iväg rougen så han flyger undan. Jag reser mig upp med snabba fötter precis i tid att se hur rougen springer mot mig. Jag kan inte döda han vi måste få veta vem som skicka han. Rougen hoppar mot mig i attack. Jag hoppar undan. Han ramlar om kull i landningen. Men han reser sig upp på vingliga ben. Jag springer mot han. Innan hand ens hinner märka något så jag sprungit rakt in i han och kastat han så han flyger rakt in i ett träd. Jag går fram till honom och puttar till honom. Han är kraftigt avsvimmad. Bra. Jag vänder mig om och fortsätter springa längs stigen mot Samuel.

Träden försvinner och jag kan skymta ett hus och en lada. Samuels, Philips, Emilos och Jases doft är starka. Jag hoppar ut ur skogen och möter döda kroppar överallt mest vampyrer men även Ninas.
- Jakob! Här borta!
Jag vänder huvudet mot rösten och ser Samuels välkända ansikte. Jag springer mot han och ändrar form i farten.
- Alfa. Vad var det som var så viktigt? Frågar jag.
- Det handlar om Tara. Markos har henne och Nadia, svara Samuel.
- Va nej nej! Säger jag.
- Jag är ledsen Jakob vi ska göra allt för att rädda dem, säger Samuel.
Vi avbryts av att Emilio vaknar. Han her handen mot huvudet och sätter sig lutande mot trädet. Jag går fram till han och hukar mig bredvid han.
- Emilio vad hände? Frågar jag.
- De var för många och överrumplade oss, svarar Emilio. Plötsligt flyger Emilio upp och springer fram till en livlös kropp. Han sätter sig på knä framför och bara tittar på kroppen. Jag och Samuel följer efter. När jag får se personen ansiktet är det som tiden stannar. Hur? Hur kan du leva? Hur mamma?

Hejsan alla underbara människor som läser min bok. I'm back! Så vad tycker ni om detta kapitel? Kommentera gärna. Detta är nog det enda kapitel ni kommer få på ett tag för jag har fortfarande inte riktigt något skrivsug men jag lovar att skriva när jag vill och kan. Jag kan försäkra er att jag inte kommer sluta med boken. Bilden är på Samuel. Men aja ses snart igen puss😘
// trollit121