Mitt hemliga riktiga liv

Kapitel 20

- Sluta! Sluta! Snälla sluta, skriker jag gråtandes fram.
Jag har nävarna hårt gripna runt gallret. Jag tittar med tårande ögon på Nadia liggandes på det hårda golvet. Hon blöder från huvudet, näsan, munnen och ett sår på kiden. Hon har stora röda skavsår runt handlederna efter handbojorna. Hon andas tunga sakta svaga andetag.
- Inte förens du ger mig det jag vill ha, säger han.
- Jag vet inte ens vad! Säger jag.
- Hahha kristallen! Skriker han ilsket mot mig.
- Jag har ingen kristall! Snälla låt Nadia va snälla, gråter jag fram.
Jag ljuger inte jag har ingen kristall jag vet inte ens vad han pratar om eller vad han vill oss. Han bara tittar på mig med ilskna ondskefulla ögon.
- Ingen kristall inget slutade för Nadia, säger han med ett flin över ansiktet. Han vänder sig om mot Nadia och sparkar henne hårt i magen. Hon kryper ihop och hostar ut blod från munnen och skipar efter andan.
- Nej!! Nej låt henne va! Skriker jag. Jag ger dig kristallen låt henne va. Där ljög jag men jag kanske kan tjäna tid på det.
- Äntligen! Så ge mig den. Han går fram till mig och hukar sig så att han ansikte är nästan i min hjöd.
- J-jag har den inte men jag vet vart den finns.
- Okej så berätta!! Skriker han
- Den- den är...ehh...... Jag tänker så det knakar i min hjärna.
- Nå vart är den? Berätta!! Han slår näven hårt i gallret.
- Den den är i ett skrin! Slänger jag ur mig.
- Vart? Frågar han.
Då får jag den bästa iden.
- I ett träd i den hemsökta skogen worddroof, säger jag med en så självsäker röst.
- Är det något mer? Frågar han för en gångs skull artigt.
- Ja skrinet är låst med en magisk nyckel och själva trädet. Den går endas att öppna med en speciell magisk formel och nyckel av skrinet skyddas också med en formel.
- Varför ska du göra allt så svårt jänta!! Skriker han argt.
- Men nyckels formel är bruten så den borde inte va så svår att hitta men trädet där i mot nja kan bli svårt och sen att hitta rätta trädet det kan bli svårt, slänger jag ur mig.
Han stirrar ilsket mot mig.
- Robb!! Skriker han.
Dörren öppnas och där står en blond brun medel lång man.
- Ja sir, säger han.
- Samla dina bästa män och hitta trädet nyckel och den dära förbaskade formeln!! Säger han högt och argt medan han stirrar på mig.
- Ja sir, säger han nickar och går ut ur rummet och stänger dörren. Markos reser sig hastigt upp. Går fram till Nadia. Tar tag om hennes tröja och sliter upp henne från marken och drar henne fram till buren. Han öppnar dörren och slänger in Nadia i buren. Han smäller igen dörren låser den vänder sig om och öppnar dörren som leder ut ur rummet släcker lampan går ut och smäller igen den med. Ett klick hörs från dörren. Jag kryper fram till Nadia i mörkret. Jag drar med henne till burens ena vägg. Jag lutar mig mot väggen och drar upp Nadia i mitt knä. Jag strycker hennnes hår. Tårarna börjar rinna ner för kinderna. Än en gång är vi ensamma i mörkret utan någon hjälp eller kraft som kan rädda oss från denna mardröm.

- Jakes perspektiv-
Jag puttar undan Emilio och sätter mig på knä bredvid henne. Jag tar tag om henne och kramar om hennes livlösa kropp. Tårarna rinner ner för kinderna. Jag kan inte tror det jag har min mamma i min famn. Min mamma. En hand läggs på min axel.
- Jake jag är så glad för din skull men vi måste ta henne till doktorn hon är svårt skadad, säger Samuel.
Jag nickar till svar. Jag reser mig upp och lyfter upp mamma och bär henne i min famn.
- Emilio spring i förväg och förvarna doktorn.
Han nickar och byter form till varg och springer in i skogen. Samuel hjälper Jase upp och vi på börjar våran färd hemåt.

----
- Fort lägg henne på sängen, säger doktorn.
Jag gör som han säger.
- Alfa få alla här ifrån, säger doktorn.
Han nickar till svar.
- Emilio Jase Jake kom! Säger han högt.
Men jag kan inte röra mig. Jag står fast frusen på golvet och tittar på henne. Min mamma. Min mamma som länge har varit borta och död. Men nu är hon har tillbaka från de döda precis som min syster. En hand tar tag om min arm. Jag vaknar till liv och tittar bakåt mot människan som håller tag om min arm.
- Jake kom nu doktorn och de andra behöver utrymme och kan inte störas, säger Samuel.
Jag nickar och vänder mig om och går ut ur rummet. Förbi alla. Förbi allas blickar. Jag sätter mig på en stol i vänt rummet. Jag behöver inte vänta några många sekunder innan Jase och Emilio sätter sig berdvid mig och Samuel ger mig en sorgsen blick innan han går ut ur byggande. Jag vet att han är alfa och har viktiga saker att göra men nu hade jag velat haft han i detta rum sittandes på en stol och veta att jag att jag har hans fulla stöd. Han är ju nästan som en far till mig.

Jaha ännu ett skit kapitel men hoppas ni gillar det. Har hållt på med det i snart en vecka men ville att ni skulle få något men aja kommentera gärna vad ni tycker. Ses snart igen. Bilden är på Snow. Puss på er.
Läs
Rösta
Kommentera
And
Enjoy💞
// trollit121