Mitt hemliga riktiga liv

Kapitel 26

- Taras perspektiv -
- Vem säger att den är ämnad för dig, säger Markos.
Han riktar pistolen mot mig och PANG. Smärtan är obeskrivlig. Det är som man blir slagen i magen om och om igen av en hammare fast tusen gånger värre. Jag tittar ner på min mage och lägger min högra hand på den. Den är röd, röd av blod. Jag tittar upp och möter Jakes livrädda ögon. Jag känner hur benen inte orkar hålla mig uppe längre och hur jag faller. Plötsligt är det någon som håller om mig i sin famn. Jag tittar upp och möter Jakes ögon och får denna trygghet i mig sen faller mörkret över mig.

- Jakes perspektiv-
Jag tittar på henne där hon ligger i min famn. Helt livlös, helt underbar och vacker, och oskyldig till allt som hänt henne. Jag har tagit av mig min tröja och lindat den runt hennes mage i ett försök att stoppa blödningen så gott de går. En hand läggs på min axel.
- Vi måste skynda oss att ta henne till doktorn, säger Samuel. Jag nickar till svar.
- Jase spring i förväg och varna och förbered doktorn, säger Samuel. Jase nickar och springer in i skogen, i farten blir han tills sin varg.
- Jake förvandla så lägger vi upp Tara på dig. Nadia kommer hålla fast henne. Jag nickar och tar en sista titt på min syster innan jag lägger ner henne på marken och förvandlas till min bruna varg. Jag hukar mig så att Nadia tar sig upp. Kevin och Philip lyfter upp Tara på min rygg och Nadia tar emot. De andra förvandlas och ställer sig som en ring runt mig och vi börjar vår sakta färd tillbaks till flocken. Tillbaks till sjukan.

- Fort lägg upp henne på båren, säger Doktorn när jag kommer in i huset med Tara i min famn. Jag gör som han säger och lägger ner henne på båren. Snabbt försvinner hon bort i korridoren omringad av doktorer och sköterskor. Jag går in i väntrummet med dem andra hack i häl. Jag sätter mig ner på en liten blå soffa och lutar huvudet i händerna. En arm läggs runt min nacke.
- Hej kompis hon kommer klara sig hon är en stark tjej, säger Emilio.
- Jag vet inte...., jag suckar. Men du har nog rätt.
Han ler mot mig och tar bort armen från min nacke.

- 10 minuter senare-
En sköterska vid namn Mary kommer in i rummet. Hon har svart långt lockigt hår och ljusa gröna ögon.
- Jake din far söker dig, säger hon med en mjuk röst. Jag nickar och reser mig upp och går fram till henne.
- Hämta mig så fort ni får höra något om Tara om jag inte har kommit tillbaka, säger jag till alla. Alla nickar till svar.
Hon börjar gå och jag följer efter henne. Hon stannar vid en dörr långt borta i korridoren. Hon öppnar och jag går in. Hon stänger dörren efter mig.
- Pappa du sökte mig, säger jag. Jag tittar på han där han sitter i sin rullstol och håller i mammas hand i hans och tittar på hennes ansiktet.
- Ja. Hur är det med din syster? Frågar han utan att slita blicken från mamma.
Jag tittar ner i golvet.
- Hon...hon opereras, svara jag lågt. Han tittar upp mot mig och jag tar upp huvudet och möter hans bruna oroliga ögon.
- Varför? Vad hände? Frågar han.
- Hon blev... skjuten...i magen, svarar jag
- Va! Hur kunde det hända?! Säger han.
- Markos...han...låg i bakhåll och sköt henne, säger jag.
Pappa rullar fram till mig och tar tag i mina händer. Han drar ner mig i hans famn och kramar om mig. Jag kramar tillbaks.
- vi får hoppas det bästa, säger han. Och skyll inte detta på dig det var inte ditt fel. Jag nickar till svar. Jag kramar om pappa igen.
- v...vart är jag?
En röst som jag inte hört på länge avbryter våran kram. Jag tittar mot mamma och ser hur hennes bruna ögon är uppslagna och letar sig runt i rummet med sin blick.
- Mamma...du är vaken, säger jag.

Förlåt för ett så sent kapitel men det har varit ganska mycket och göra sen så har jag haft det svårt att skriva kapitlet. Men aja hoppas ni gillar det. Kommentera gärna vad ni tycker och tänker. Bilden är på Emilio. Puss på er😘
Läs
Rösta
Kommentera
And
Enjoy💞
// trollit121