Smärta

2.5K 93 11
                                    

Alexanders perspektiv

Jag vaknar i sängen och tänker på vad som hände igår, jag hittade äntligen min mate och jag avvisade henne. Jag känner mig så dum! Isaac, min varg, vägrar att prata med mig. Men jag gjorde det jag måste göra.. Angelica kan inte vara Luna över min pack. Hon är för svag och alla hatar henne, till och med hennes bror. Men jag känner mig så ensam nu när hon inte är vid min sida. Jag bestämmer mig för att gå till Angelica och be om ursäkt och fråga om vi kan börja om. Jag behöver henne i mitt liv. Skrämmande, jag vet..

Jag går upp ur min säng och sätter på mig ett par svarta shorts och går ut ur mitt rum vidare till Angelicas rum. Jag stannar utanför dörren och knackar mjukt. Jag andas in ett djupt andetag och drunknar nästan av hennes underbara doft. Vanilj och skogsbär. Jag knackar lite hårdare och väntar. Varför öppnar hon inte? Sover hon? Men hon ska ju göra frukost nu men jag känner ingen lukt av mat. Varför är hon inte uppe och gör mat? Jag öppnar dörren och går in i hennes rum.

"Angelica?" ropar jag och ser mig omkring i rummet. Hon är inte i hennes rum och hennes doft är svag.  Var är hon? Nu börjar jag bli orolig för henne. Har det hänt något? Är hon skadad?

Jag kollar på den orörda sängen och ser att det ligger en lapp där. Vad är det här? Jag går snabbt till sängen och tar upp lappen och läser det.

'Hur länge gick det innan ni kom på att jag inte var här? Att ni gick upp till mitt rum och skulle slå mig eller skrika på mig att göra frukost? Nej. Aldrig mer ska ni få skada mig. Ha! jag tror inte ens att ni läser det här brevet utan bara slänger bort det. Men jag skriver det här ändå.

Anton och Alpha Alex ni är stoooora idioter.

Anton: Du är -var- min bror och jag trodde att du skulle skydda mig när mamma och pappa dog men du blev en elak IDIOT! Vet du, att du fick mig att gråta mig till sömns varje jävla gång du slog mig, reta mig eller mobbade mig? Grattis Anton! Du fick mig att hata dig! Hoppas du nu blir glad när jag försvinner.

Alex: Eller ska jag skriva Alpha Alex? Du förstörde mitt liv. Du var den som mobbade mig värst och förstörde mitt lilla hopp när du krossade mitt hjärta. Jo jag glömde en sak! DU ÄR MIN MATE!! Du är -var - min mate och du avvisade mig? Du avvisade mig! Vet du hur mycket jag har längtat efter min underbara mate? Troligen inte... min underbara mate är du?? Men du är inte underbar utan  en stor korkad idiot och jag önskar dig bara en enda sak. Hoppas att du kommer sakna mig så mycket att du blir galen. Sedan ruttna i helvetet. Men jag måste tacka dig. Tack att du avvisade mig för annars skulle jag kvar i din skit flock.

Jag trodde att vara Alpha betydde att man skulle skydda dina flock och stötta oss. Men allt du gjorde var motsattsen. Du förstörde mig.

Till er andra: Må ni ruttna i helvetet.

Er Angelica '

"ANTON!" skriker jag högt och i tanke länken jag har med alla i min flock. Efter några sekunder så står han där i bara shorts och kollar trött på mig.

"Ja?" mumlar han och gnuggar sig sämnen ur ögonen. Jag håller fram lappen och Anton rynkar pannan men tar emot den. Medan har läser den så går jag omkring i min mates rum. Min mate är borta.. BORTA! Vad ska jag göra? Allt är mitt fel.. Jag måste hitta henne! Min mate försvann tack vare mig.....

"Alex? Var hon din mate?" frågar Anton chockat och jag nickar sakta. Jag tittar upp på honom och ser tårar rinna nedför hans kinder.

"Du AVVISADE henne!?!" utbrister Anton och jag nickar igen och kollar ner på golvet. Vad har jag gjort? Hur ska hon någonsin förlåta mig?? Jag har förstörde Angelicas liv...Min mates liv..

"Varför?" frågar Anton lugnt men jag hör ilskan i rösten. Jag skakar på huvudet och sätter mig på hennes säng. Hennes doft är än kvar i rummet, men svagare för varje minut som går, och jag drar in ett djupt andetag och gråter ännu mer.

"ALPHA ALEX!" skriker Anton och jag tittar upp mot honom och Anton säger lugnare: "Vi måste hitta henne. Tänk om hon är skadad? Eller död? Hon är min syster och jag måste hitta henne!"

"Vi ska hitta henne. Om det nu ska ta flera år och att vi måste besöka alla flockar i USA. Hon ska komma tillbaka till oss!" säger jag och går ut igenom dörren och med Anton efter mig.

Hon ska komma tillbaka till oss. Till mig.

Angelicas perspektiv

Dem kommer! Jag hör deras tassar träffa marken precis bakom mig. De är snart i kapp mig!  "SPRIIIING!!" skriker Kayla och tillsammans så tar vi i och springer fortare. Vi är snart vid gränsen på deras territorium! Bara lite till så kommer vi att klara oss! Dem kan inte skada oss om vi inte är på deras territorium. Hela min kropp värker av trötthet och jag vill bara ge upp. Det kommer bara fler och fler bakom oss!

Jag vet inte vart jag är, jag känner inte igen mig alls. Jag vill bara ge upp..

"Du skulle bara våga ge upp nu, Angelica! Det är bara några meter kvar! Sen är vi säkra." skriker Kayla panikslaget och jag ser något svart röra sig bredvid mig i skogen men jag tar min sista styrka jag har i kroppen och springer. Mina tassar gör så ont. Det känns som om jag springer på eld. Det gör så ont. Hjälp mig!

Men jag får inte ge upp! Mitt liv hänger på det. Precis innan jag kom över gränsen, slår någon ner mig på backen och jag snurrar runt på marken. Jag stannar på marken och jag känner hur svag jag är. Men jag kan inte sluta nu! Jag försöker resa mig upp men åker ner på marken igen. Jag hör morrande och jag kollar upp. Där står det en gigantisk svart varg och visar tänderna mot mig. Jag försöker resa mig igen men min ben viker sig.

Min vita päls är grå och svettig tack vare allt springande. Kommer jag att dö nu? Jag ser svarta prickar framför mina ögon och innan jag svimmade så skiftar jag till människoform och känner någon som lyfter upp min kropp och går iväg.

————————————————————————————-

Så vad tycker ni? Ska jag fortsätta med den här? Men jag skriver nästa kapitel så vi får se..

Kommentera gärna .

-E

Han som avvisade migDär berättelser lever. Upptäck nu