Han som avvisade mig

rädda mig, snälla

Angelicas POV

"Angel!" hör jag Eric ropa nere i hallen och jag gör en äcklad grimas. Så fort jag hör hans röst så önskar jag att det borde ha varit Alexanders. Jag är arg på Eric för att han ljög för mig och sa att Eric och jag var tillsammans och att Alex var en stalker. Lågt, eller hur? Jaja jag tycker det iallafall. Visst vi var väl tillsammans innan vi åkte tillbaka till Alex men Alex är ju min mate. Såklart jag vill vara med honom.

Jag fick tillbaka minnet för en dag sen men Eric vet inget om det. Jag vill inte att han ska få reda på det och göra något farligt. Men jag har gjort allt jag kan för att komma på en plan på hur jag ska rymma. Jag har t.o.m försökt kontakta Alex men Eric låter mig inte ha någon telefon och han vägrar att låta mig att prata i en utan högtalare.

"Jag kommer!" ropar jag tillbaka och kollar mig i spegeln. Jag har på mig en blå klänning med håret utsläppt. Idag ska vi ha en picknick vid en sjö lite längre bort och jag har bjudit med Sam. Jag önskar att jag kan få prata med Samanta ensam för jag vet att hon döljer något för mig och jag vill veta vad det är. Och jag vill att hon ska kontakta Alex för att berätta för honom vart jag är.

Hela huset är fullt med Dem ensamma och jag vill bara här ifrån. Visst, vissa är så rara och snälla men dem andra är sura och elaka hela tiden. Jag har fastnat för en tjej som är 13år och hon heter Lilly. Hon är en snäll och sprallig tjej som är med mig hela tiden.

"Samanta är här!" ropar Eric och jag ler brett. Samanta är här, så nu kan jag gå ner. Jag suckar och låser upp dörren och nerför trappan och vidare till ytterdörren.

"Tjena snygging." säger jag till Sam och skrattar när hon rodnar. Jag kramar om henne när jag kommer fram henne och öppnar munnen för att viska till henne när någon harklar sig bakom mig. Jag suckar en än gång och vänder mig om och kollar upp mot Eric.

Han har på sig ett svart linne och mörkgröna jeans. Hans hår är som vanligt ruffsigt och han ser så oskyldig ut.

"Hej på dig också." säger jag och klistrar fram ett falskt leende. Eric ler och sträcker ut sina armar och jag går till honom och låter honom få krama om mig. Ni vet inte hur mycket jag önskar att det var Alex jag kramade. Hans starka, långa kropp och gnistorna när han rör vid mig. Hans röst och hans doft. Allt med honom saknar jag och Kayla, min varg, gnyr efter honom. Hela dagen lång. Jobbigt, säger jag.

"Hej, babe." säger han och kysser mig snabbt och jag tvingar mig att le. Jag vänder mig om mot Samanta och armkrokar henne och drar med henne ut ur huset. Samanta piper till när jag nästan drar henne nerför trappan och fortsätter mot skogen. Eftersom Samanta bara är en människa så kan vi inte skifta till varg form, eftersom hon skulle nästan dö av skräck, så vi fick gå till fot dit.

"Jag behöver prata med dig." viskar jag tyst till Samanta och hon nickar. Jag vill inte att Eric ska få höra så det är därför jag viskar till henne. Vi vargar har en förbannat bra hörsel och kan höra inom flera km ifrån. Jag kollar över axeln och ser Eric, Johan, Linus och Lilly gå bakom oss men inte för nära så dem skulle höra mig när jag viskar.

"Jag med." svarar hon och jag kollar hastigt på henne innan jag stannar och kollar på dem andra bakom mig.

"Samanta och jag går i för väg. Vi möts där. Och våga inte att följa efter oss." ropar jag till Eric och han nickar och ler. Jag ler tillbaka och vänder mig sedan om och drar snabbt Samanta med mig in i skogen.

-

När jag tror vi är tillräckligt långt bort från Eric så stannar jag och kollar på Samanta. Hon ser så förvirrad ut så jag nästan tycker synd om henne.