Han som avvisade mig

honom

Alpha Alexanders POV

Att se min mate i en annans knä än mitt gör mig galen.  Det är mitt knä hon ska sitta i! Ingen annans! Att ha en ilsken varg som försöker ta över kontrollen och är svår att lugna ner, men jag lyckats. När Angelica hade gått så lugnade Isaac ner sig och allt var lugnt. men en sak vet jag, jag måste träffa henne. Nu.

"Alpha Chris. Jag garanterar er säkerhet och att ingen av min flock ska skada någon av er. Men nu måste jag gå." säger jag och vi alla reser oss och säger hejdå och jag är ute ur rummet. Jag nästan springer mot Angels rum och stannar när jag känner hennes underbara doft. Jag knackar på dörren och väntar. Dörren öppnas och jag kollar på min underbara mate. Att få se ett chockat och sårat ansikte hade jag inte förväntat mig och verkligen inte när hon försöker stänga dörren rätt i mitt ansikte.

Jag stoppar dörren med min fot och hon öppnar dörren frustrerat och jag går in. Jag ser på min Angelica som sitter i sin säng och kollar på mig. Jag stänger dörren och kollar på henne.

"Alpha Alexander." säger hon och jag tappar nästan hakan. Varför kallar hon mig Alpha? Jag är hennes mate!

"Angelica.." säger jag och tar ett steg mot henne utan att släppa henne med blicken. Hon har förändrats så mycket! Hennes före detta bruna hår är nu röd brunt. Hennes kropp är perfekt. Hennes underbara kurvor som markerar hennes kvinnliga kropp. Hon är underbar!Det var hon innan hon rymde också, men nu är hon bara.. WOW!

"Angelica, jag är så så ledsen.." säger jag och möter hennes förtvivlande ögon. Hon skakar på huvudet flera gånger och jag känner smärta i bröstet.

"Angelica.. Om jag kunde så skulle jag spola tillbaka tiden så skulle jag göra det. Jag ångrar mig så mycket. Snälla förlåt mig." säger jag smärtsamt och medan jag pratar, går jag fram till henne och nu står jag framför henne och kollar på henne.

Hon kollar ner på golvet och förblir tyst. Jag ställer mig på knä, så vi är i samma ögonhöjd, och kollar på henne men hon kollar än ner på golvet. Det smärtar mig så mycket att hon inte vill se på mig. Jag tar tag under hennes haka och ser att hon har tårar i ögonen.

"Angelica.. jag vet inte hur många gånger jag ska säga förlåt. Jag är bara så ledsen." säger jag och försöker få henne att förstå. Hon kollar upp och möter mina ögon.

Vi sitter så en stund, ögonkontakt och jag har min hand under hennes haka, och ingen av oss sa något. Det är så skönt att bara kunna sitta med min mate här. Att bara ha henne hemma. Hemma hos mig.

"Angelica.. jag är så såå ledsen. Jag skulle aldrig ha avvisat dig." säger jag och hennes ögon får tårar i sig. När jag trodde att hon skulle luta sig fram att krama mig och förlåta mig, knuffar hon iväg mig så att jag måste backa flera steg för att inte ramla och hon springer iväg. Och när hon passerade hon mig säger hon:

"Det gör för ont." och springer iväg ifrån mig. Hon springer ifrån mig! MIG! Jag känner mig både arg och sårad men jag springer inte efter henne, jag bara står och gråter. Nu är jag seriös. Jag gråter och det har jag aldrig gjort sen mina föräldrar dog. Aldrig mer. Det gör så ont i bröstkorgen. Om och om igen så tänker jag samma sak, hon sprang iväg från mig.

Angelicas perspektiv

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag springer ut ur huset och vidare till skogen och skiftar till min varg. Jag klarar inte det här. Alexander som avvisade mig, jag som trodde att han hatade mig, ber om ursäkt. Han kom till mig och förklarade hur ledsen han är. Och tack vare bandet mellan oss så vet jag att det är sant. Men Eric då? Vad ska jag göra eller säga till honom när jag säger att jag är med Alex igen?

Jag springer och springer så snabbt jag kan och stannar när jag kommer till mitt ställe. Mitt ställe är vid en liten insjö som glittrar så fint. Det enda jag har saknat är det här. Inget annat.  Jag lägger mig på gräset, än i min varg form, under en stor ek och kopplar av. Det här är det stället enda platsen jag verkligen kan koppla av på. Fåglarna som kvittrar och det svaga ljudet av att vattnet. Jag blundar och tar ett djupt andetag och kopplar av ordentligt.

Vad ska jag göra med det här? Jag är fast här för att vi har lovat att hjälpa Alex.. vad ska jag göra??

—————————————————————-

Helloo gott folk! Okej det var de det :) Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är överlycklig. 109 läsare!?!  Älskar er så mycket! Jag ska försöka uppdatera ikväll men jag är inte säker om jag hinner det.. men vi får se ;)

Älskar er! Kommentra och rösta.

-E