Sam's POV

1.9K 68 11
                                    

Samantas POV

Jag vaknar av ljuset i ögonen och jag stönar när jag lyfter på huvudet. Huvudet värker ikapp med hjärtat och jag ser mig omkring i rummet jag är i. Jag minns hur Eric kom till mig och slog mig medvetslös och sen när Angelica och jag var i fängelset. Eric kom och släpade med Angel upp och sen slog någon mig medvetslös igen. Sen minns jag inte mer.

Rummet är stort och vitt. Det finns ett skrivbord och en stor garderob här och möblerna är svarta. Riktigt fint rum men vems rum är det?

Jag vet inte vart jag är och jag börjar få panik. Är jag död? Hur kom jag hit och vart är Eric? Var är Angelica? Jag sätter mig upp och kryper ihop av rädsla och börjar gråta. Jag vill härifrån. Jag vill veta vart Angelica är och gå härifrån. Jag är rädd att det här är något av Erics planer att få mig att tro att jag är räddad och sen släpa ner mig i fängelsehålan igen och slå mig.

Jag hör en dörr öppnas och jag gråter mer. Jag kramar mina ben och gör mig så liten som möjligt.

"Sam?" säger en mans röst och jag snyftar. Jag känner inte igen rösten. Kan han vara en ny kille som Eric har beodrat att föra mig till cellen? En ny kille som ska misshandla mig.

"Samanta? Gumman." säger rösten igen och känner en hand på min axel. Jag piper till när jag känner gnistor i axeln och jag kryper bort från handen och personen. Gnistorna gör inte ont men det överraskade mig.

"Rör mig inte." säger jag och jag hör en mjuk suck. Jag vägrar att kolla upp och se vem det är. Jag är rädd att det här är en dröm och att jag ska vakna igen och ligga i cellen igen.

"Sam.. var inte rädd." säger han och jag känner sängen sjunka ner när han sätter sig. Jag försöker komma bort från honom men han tar tag i min höft och jag försöker komma bort från alla gnistor. Varför känner jag gnistor när han rör mig?

"Låt mig vara!" skriker jag och öppnar ögonen och kollar in i ett par underbara bruna ögon. Choklad bruna. Det är dem vackraste bruna ögon jag har sätt och jag nästan drunknar i dem.

"Sam.." säger han och känner han lägga sin hand mot min kind. Det kommer genast gnistor fram och det känns varmt. Värme från han.

Killen sätter mig i hans knä och jag kollar noga på honom. Varför får han mig att känna så här för? Han är en helt vanlig kille med blont hår. Men för mig så känns det som att han är den enda killen i världen för mig.

"Varför gör du så här mot mig?" frågar jag och kollar bort från han. Jag känner hur han bli stel men jag kollar inte på honom.

"Vadå?" frågar han mjukt och jag vill bara höra hans röst om och om igen. Men ge dig nu, Sam! Du har aldrig träffat honom förut!

"Gnistorna. Får dem att sluta." säger jag och kollar tillbaka på honom. Hela min kropp står i brand från gnistorna och jag kollar på hans läppar när han svarar. Hans läppar är nästan röda och de ser fylliga ut. Jag vill bara luta mig fram och kyssa hans läppar hårt.

"Gumman.. man kan inte ta bort gnistorna." säger han och skrattar lite. Jag höjer på ögonbrynet och kollar chockat på honom. Vem är han? Vad gör han mot mig?

"Vem är du?" frågar jag och killen slutar skratta.

"Isak till din tjänst." säger han och jag fnittrar. Om Isak skulle ha stått upp så tror jag att han skulle ha bugat sig för mig. En riktig gentleman.

"Jag är Sam. Men det visste du redan." säger jag och då kommer jag på en sak. Vart är jag?

"Isak? Vart är jag?" frågar jag och Isak ler innan han sätter mig på sängen och reser sig upp. Jag känner mig genast tom för att inte ha honom nära. Jag skakar på huvudet för att få bort känslorna. Vad är det med mig idag?

Han som avvisade migDär berättelser lever. Upptäck nu