Han som avvisade mig

sanningen

Angelicas POV

Jag vaknar av att någon nafsar mig i nacken och jag suckar irriterat. Jag är så trött så jag skulle kunna sova i flera hundra år. Jag hör någon skrocka i mitt öra och jag försöker putta bort denna 'någon' men lyckas inte så väl. Jag vänder mig på magen och jag burrar ner mitt huvud i min sköna kudde. Denna 'någon' suckar dramatiskt och sen känner jag en hand på min rumpa och jag morrar. Varför kan 'någon' inte lämna mig ifred? Jag sträcker ut min hand och famlar i luften och när jag känner något hårt och varmt så tar jag i med all styrka jag har och hör ett uof och ett duns. Så personen som inte ville lämna mig ifred hamna på golvet, rätt åt den.

Jag öppnar ett öga och ser Alexander sitta på golvet och kollar chockat på mig. Jag fnissar och gömmer mitt huvud i kudden och jag hör Alex muttra. Jag märker också att vi inte är i sjukhus rummet längre utan hemma. Alex måste ha flyttat på mig när jag sov. Hm.. jag kommer ihåg vad som hände igår och jag rodnar lite när jag tänker på att vi hade sex i sjukhus rummet..

"Tack för den.." muttrar han och jag skrattar med munnen tryckt mot kudden.

"Inte mitt fel att du väcker mig, babe. Jag är trött." mumlar jag och Alex  skrattar och jag känner sängen sjunka ner när Alex sätter sig ner. Jag blundar och somnar om precis när en hög bankning hörs på våran dörr.

"GÅ HÄRIFRÅN!!" skriker jag mot dörren men såklart så kan personen inte låta oss få sova. Jag vaknade nyss från min koma och jag får inte sova!

"Alpha, Luna. Vi behöver eran hjälp." hör jag Antons nervösa röst från dörren och jag blänger argt på honom. Bara för vi är deras Alpha och Luna så behöver det inte betyda att vi inte har privatliv!

"Låt oss vara! Du är Betan här! Fixa problemet." morrar jag och kollar direkt in i hans ögon. Anton sväljer högt och kollar snabbt på Alex. Han må vara min bror men han vet att aldrig argumentera med sin Luna.

"Ni behövs där. Jag kan inte göra något åt det. " säger han och jag sätter mig upp i sängen och korsar mina armar över mina bröst. Jag vet att jag är naken och att jag skyddar mina bröst med armarna framför min bror. Min storebror. Men jag bryr mig inte. Han kom in i vårat rum och jag vill sova.

"Angel! Det där ville inte jag se!" utbrister Anton och Alex kollar på mig och hans ögon blir nästan svarta. Inte bra.

"Synd! Gå ut nu! Snälla?" säger jag ilsket och Anton kollar på Alex för hjälp men Alex bara kollar på mig.  Jag höjer på ögonbrynet mot Anton och sen mot Alexander. Bara för att han är min mate så behöver han inte se sådär på mig.

"Gå ut! BÅDA TVÅ!" skriker jag och jag lägger till min Luna röst så Anton måste följa mina order. Anton nickar och svarar snabbt 'ja Luna.' och skyndar sig ut ur rummet.

"Angel." säger Alex och jag kollar på honom. Hans ögon är svarta och han tog ett steg mot mig och jag stirrar på honom. "UT.NU!" morrar jag och pekar på dörren. Alexanders ögon blir gröna igen och suckar tungt och går ut ur rummet. Bra att han vet sin plats.

Jag suckar och lägger mig ner igen och drar täcket över mitt huvud och blundar. Jag vaknade nyss efter en koma och de låter mig inte få vila. Hur sjukt är inte det?!

Jag spärrar upp mina ögon när jag kommer på en sak. Min mage gör inte ont! Jag drar bort täcket och kollar ner på min mage. Plåstret sitter än på magen och jag pillar bort tejpen ifrån plåstret. Jag väser när jag drar bort plåstret. Jävlar det gjorde ont!

Jag kollar chockat på magen och drar min hand över min släta mage. Såret är helt läkt och om jag inte visste bättre så skulle jag tro att inget har hänt. Jag har inte något ärr eller märke på magen efter skotet. Men Alex sa ju att det kan dröja tre-fyra dagar! Det här är väldigt konstigt.