Han som avvisade mig

Löftet som inte kan brytas

Hectors perspektiv

Efersom jag inte har varit i den här flocken så länge så känner jag knappt ingen här. Jag har bara varit här i 1 månad.. Jag har fått en bra kompis som heter Luke. Han är som mig. Inga föräldrar eller släkt. Angelica, våran Luna, räddade mitt liv och lämnade över mig till min "foster mamma". Hon har tagit hand om mig sen mina föräldrar dog och eftersom jag inte har någon släkt så fick hon ta mig. Jag har jämt viljat ha haft en släkt eller någon jag någonsin kunde dela mitt liv med.

Jag var bara ett år när mina föräldrar dog..

Jag sitter nu vid Angelicas säng och kollar på henne. Hennes mate Alexander är inte här nu för han var tvungen att göra något och eftersom jag var här så sa han att jag skulle vakta henne och jag sa såklart ja. Hon är så söt när hon ligger i den här vita sängen och hennes rödbruna hår.  Hon är så blek. Efter att hon svimmat så vart Alpha Alex galen och sprang till Kate och nu ligger Angelica här och det har hon gjort i två dagar nu.

Hennes stora sår är nu bara ett litet ärr. Kate säger att Angel ska vakna när som helst nu men det gör hon aldrig. Det är så orättvist! Det skulle ha varit jag som låg i den där sängen. Jag blir så arg! Jag vill inte att hon ska få lida av det här. Jag lutar mig mot hennes hand och somnar.

Angelicas perspektiv

Jag öppnar ögonen och ser att jag är i det vita rummet som jag var i för några veckor sen. Jag hör små andetag bredvid sängen och ser en liten pojke som sover mot min hand. Jag ler lite och sätter min hand på hans blonda hår och han rycker till och tittar upp mot mig. Han ser så trött ut.

"Hej." säger han och jag svarar hej tillbaka och han kollar ner på sängen med ett sorgset uttryck.

"Hallå? Vad är det?" frågar jag oroligt och mjukt. Han tittar upp och jag ser att han har tårar i ögonen. Vad nu då?

"Kom här." säger jag mjukt och han tvekar först men sätter sig på kanten på sängen och jag tar honom i min famn. 

"Det skulle ha varit jag som ligger här och inte du." utbrister han och jag stelnar till. Vad var det han just sa? Jag drar bort honom från mig så jag kan kolla på honom.

"Va?" frågar jag häpet och han kollar ner på sängen igen.

"Det är mitt fel att du ligger här. Om jag inte skulle ha blivit kidnappad så skulle du aldrig ha varit här. Du räddade mitt liv men jag gjorde så du nästan dog." säger han tyst och jag skrattar mjukt.

"Som om du skulle kunna bestämma om du ska eller inte bli kidnappad? Jag tror inte det. Och jag skulle aldrig, aldrig lämna ett barn i fara." säger jag och han nickar långsamt och jag ler varmt och han lägger sig i min famn igen. Han är allt för go han. Jag kramar om honom och vi sitter så en stund.

"Och tänk så här. Om du inte skulle ha varit där så skulle jag ha varit död nu. Om du inte skulle ha varit så modig och släpat mig till sjön och tvättat av mina sår, så skulle jag ha varit död. Men tack vare dig så är jag vid livet. Så jag måste säga tack. Tack för att du räddade mitt liv." sa jag och han fnissa lite.

Vi sitter så en stund och små pratar och avbryts av ett svagt knackande på dörren. Vi ropar kom in och Alexander kommer in. Hector gömmer sig i min famn och jag skrattar lite och stryker hans hår.

"Hej, tyckte väl att jag hörde röster här." säger Alex och jag ler. Han kommer fram till oss och sätter sig försiktigt i sängen och kollar på mig.

"Och du grabben. Skulle inte du säga till mig när hon vaknade?" frågar Alex på skoj och Hector stelnar till.

"F-förlåt A-alpha." stammar han och jag ser förvåning i Alexanders ögon.

"Hörru." säger Alex och Hector kollar upp från min arm.

"Du behöver inte vara rädd för mig. Jag är glad att du höll henne vaken och ändå om du sitter på min plats, så är jag skyldig dig en tjänst för att du räddade min Angelica." säger han mjukt och Hector rodnar. Jag bara rullar mina ögon när han säger min Angelica.

"T-tack, Alpha." säger Hector och kryper ut ur min famn. Alexander skrattar och jag smälter. Har jag sagt att hans skratt är det ljuvligaste skratt man kan ha? Hector kanar ner på golvet och går mot dörren.

"Hector?" ropar Alexander och han stannar vid dörröppningen och kollar på mig.

"Jag är evigt tacksam att du räddade Angelicas liv." säger han och Hector nickar och ler när han stänger dörren.

Jag vänder blicken mot Alexander som nu stirrar på mig. Jag möter hans blick och mitt hjärta hoppade över ett slag.

"Angelica.. vad skulle jag göra om du inte fanns i mitt liv?" frågar han och jag höjer på ögonbrynet.

"Kom hit och kyss mig bara." säger jag och han skrattar och lutar sig fram och kysser mig. Jag suckar och drar igenom hans hår med mina fingrar. Alex svarar med att luta sig över mig så han låg över mig.

"Jag älskar dig, Angelica." säger han mot mina läppar och jag ler. Han menar det. Alpha Alexander från Red moon flocken, kallad som min mate, älskar mig.

"Jag älskar dig också." säger jag innan jag kysser honom igen. Kyssen börjar mjukt och försiktig men den förvandlas till passion och åtrå. Jag drar mig undan för att ta luft men det hindrar inte Alex till sluta. Han fortsätter ner till nacken och jag stönar. Vi avbryts av ett knackande på dörren och Alex morrar och jag skrattar.

Alex drar sig undan från mig och jag känner mig kall. Hans ögon är mörkgröna av åtrå och kärlek och jag drar min hand igenom hans hår en sista gång och innan han går av mig så viskar han i mitt öra så bara jag hörde.

"Det här är inte över. Vi kommer att avsluta det här senare." säger han och jag rodnar svagt. Alex går av sängen och öppnar dörren och blir puttad så han måste ta ett steg bakåt och ett skrik ekar i rummet.  Haley och Alva springer fram till mig och jag får massor av pussar och kramar från dem medan jag skrattar.

"Hej på er också." säger jag och ler.  Jag kollar på Alex som står kvar vid dörren med Chris.

"Ledsen för det." säger Chris till Alex och Alex flinar och säger,

"Tjejer." och vi alla kollar på Chris och Alex.

"Tack!" säger Alva och kastar med sitt hår och vi skrattar. Hur kan man inte gilla dem?

"Vi var så oroliga!" säger Alva och jag ler sorgset.

"Ledsen för det." säger jag och Chris går fram till mig.

"Var inte det. Du räddade ett barns liv." säger han och jag ler brett. "Ja.." säger jag fundersamt och nu märker jag att Erik inte var här. Var är han?

"Erik?" frågar jag tyst Chris och han sänker blicken.

"Han är ute." säger han och jag nickar svagt och sätter mig upp för att gå ut ur sängen men Chris trycker ner mig.

"Chris." säger jag irriterat och Alex kommer fram till oss.

"Du får inte gå ut ur sängen, Angel." säger Alex och jag bara kollar på honom.

"Vi kommer senare." säger Chris och drar ut Alva och Haley, som ser inte alls glada ut när dem dras iväg, och stänger dörren. 

"Alexander. jag måste ut ur sängen." säger jag och han skakar på huvudet. Hur kan han vara så självisk?

"Du är för svag än." säger han mjukt och jag suckar och sjunker ner på sängen igen. Alex ser plågat på mig.

"Jag är ledsen men jag kan inte låta dig få gå ut ur sängen." säger han och jag nickar och han slappnar av lite och sätter sig på sängen. Han lägger sin hand på min kind och jag lutar mig mot den medan jag kollar in i hans ögon. Hur har jag fått en sån perfekt mate?

"Jag är ledsen." säger jag och han kollar förvirrat på mig och jag klappar på sidan, från mig, på sängen och Alex lägger sig där.

"Kom här.." mumlar han och jag lägger mitt huvud på hans bröstkorg och känner hans hjärta slå. Alexander lägger sig bekvämt och lägger armen om mig. Det dröjer inte länge tills jag somnar.