Snabbt som fan styr jag mina steg bort ifrån skolans område. Dagen har varit hemsk. Max har slagit mig, för ingen anledning. Jag kuggade på svenskan. Och jag skaffade mig en rejäl utskällning av min idrottslärare.
Medan jag desperat försöker att förtränga tankarna som så gärna vill äta upp min hjärna ökar jag takten mot Sushibaren.
Andfått stiger jag in i personalrummet och möts som vanligt av Monika som sitter och smuttar på sitt chai te. Vi hälsar kort innan jag små joggar fram till kassan. Mitt här sätter jag upp i en hög häst svans och förklädet trär jag slarvigt på. Ett lättat andetag slinker ur mig när jag tillslut når min destination.
Ganska direkt öppnas dörrarna och ett livligt gäng äntrar dörren. Eftersom att karman aldrig vill va på min sida så går självklart Felix in med stora, högljudda steg. Efter honom kommer de två andra killarna- Ogge och Omar. Och självklart klampar Oscar in sist. Men idag är det inte den rika Oscar, det är den andra mer avslappnande.
Felix flinar stort när han ser mig, lika så de andra. Men Oscars flin var mer åt det elak hållet. Nervöst sväljer jag och drar på ett leende. Omar går fort till kassan och lutar sig lite över bänken. "Hejsan" ler han och blinkar med ögat. Jag skrattar lite och blinkar tillbaka. "Hej där" mumlar jag och gör i ordning kassan.
"Så vill ni ha då?" Ler jag och möter Ogges glada blick. Felix ställer sig nära en av menyerna och kliar sig lite bakom huvudet. "Jag tar en mellan sushi" säger han och pekar lite mot skylten. Jag nickar och skriver ner det på en liten lapp innan jag bönder min uppmärksamhet mot de andra. "Vi två tar samma" säger Omar lgh pekar mellan honom och Ogge. Jag nickar igen och skriver dit det också. Oscar velar länge mellan menyerna innan han slutligen vänder blicken åt killarna.
"Ni kan sätta er så länge. Det här lär ju ta ett tag" säger han och skrattar lite. De andra nickar bara och går mot ett avskilt litet bord långt inne i lokalen. Oscar spanar efter de och när han märker att deras uppmärksamhet inte ligger på oss längre så kliver han snabbt fram till disken.
"Vad håller du på med?" Ryter han och spänner blicken i mig. Jag höjer på ögonbrynet och tittar bort. "Jag jobbar" muttrar jag och pillar lite med förklädet. "Varför?" Fortsätter rhan lite lugnare. "Därför" svarar jag och slår ner blicken i golvet.
Han suckar frustrerat och drar en hand genom håret. "Snälla sluta" viskar han och tittar bedjandes på mig. Jag suckar lite jag med. "Nej, jag kan inte" mumlar jag.
Oscar vrider på sig men nickar lite tafatt. "Okej, jag ska i alla fall ha en mellan sushi" muttrar han in a han bestämt styr stegen därifrån. Hackigt drar jag in ett andetag och följer honom noga med blicken. Vad har jag gjort?
Varför är mitt liv så komplicerat? Varför kan jag inte ha en normal mamma, en normal skola, ett normalt jävla liv?
Ingen kommer någonsin att älska mig. Ingen kommer någonsin att mig som flickvän. Jag kommer alltid att vara ensam. Det spelar Inte ens någon roll hur många som ens försöker. För i slutändan kommer jag alltid att såra de ändå. Hur jag än gör. Vad ska jag göra för att inte förstöra allt? Hur ska jag bete mig? Vad ska jag säga? Är kanske lösningen närmre än vad jag bågar tänka? Är det kanske bara så lätt att slippa såra andra genom att göra en enda liten sak? Att dö.
****
Hur e läget?
