Aldrig har jag känt mig så tom som nu. Liggandes i min säng. Med blicken ut mot Stockholms fulla gator. Och trots att det är människor överallt, så är jag så ensam. Helt borttappad bland allas vardagliga sysslor.
Jag är inte hel, för Oscar tog med sig mitt hjärta när han åkte till Östersund. Inte ett enda ord har jag hört ifrån honom. Är det mitt fel?
Imorgon fyller han år. Och imorgon så flyr vi. Det är vår plan.
Huset är sålt, en barnfamilj från Jönköping flyttar in här. Även det händer imorgon. Allt som jag ska ha me mig är en ryggsäck, allt annat som påminner mig om mamma har jag slängt.
Mina ögon studerar hur alla vimsigt rör sig fram och tillbaka. Något barn som gråter. Någon som skriker i telefon. Någon som skrattar.
Men alla verkar så blinda. Så blinda för att de inte kan se hur lite tid vi har kvar.
Tiden bara försvinner. Snart är det gråtande barnet en självförsörjande vuxen. Och snart är det telefon bråket en anledning till ett krig.
Och vi ser inte det. Vi vandrar i en falsk förhoppning om att leva i nuet är det bästa man kan göra.
Jag bevakar hur två killar hastigt lämnar över något till varandra. Droger.
Droger år orsaken till så mycket. Till att man dör. Till att man vill dö. Till att man inte kan dö.
Oscar är min drog. Fast han drar mig åt det andra hållet. Han får mig att vilja leva. Att utforska nya saker och öppna mig helt.
Och nu är han borta.
Plötsligt rycker jag till när ett högt klappande ljud ekar mellan betongväggarna. Mina ögon hittar snabbt orsaken. En kvinna står med handen mot kinden och stirrar storögt på en ilskna mannen framför henne. Innan jag hinner reagera så har flera människor trängt sig emellan och stoppat det som kunde ha blivit något mycket större.
Ett ungt par går hand i hand på trottoaren. Det är två killar. En med brunt, lite bakåt slickat hår. Och den andra med mörka lockar. Fundersamt tittar jag närmre. Kan det verkligen vara? Jo det är det.
Det är Omar och Ogge. Ett litet lyckligt skratt lämnar mig när de går förbi under en gatlampa. Det vita skenet är det enda som lyser upp gatan förutom månen. Ogge stannar, vilket gör att Omar också måste det. Snabbt så tar Ogge ett mjukt grepp runt hans käke och pressar ihop deras läppar. Jag ler stort och beskådar den fina händelsen framför mig.
Efter den passionerade kyssen så fortsätter de sin färd ner för gatan och ut i mörkret.
Jag saknar honom så mycket, fina Oscar.
I ren desperation sö drar jag fram min mobil. Jag stryker snabbt bort håret från ansiktet och trycker mig in på hans kontakt. Och innan jag hinner ångra mig så trycker jag på den lilla telefonknappen.
Jag håller telefonen mot örat och ton efter ton går fram. Som vanligt får jag inget svar. Men jag ler stort när jag kommer till röstbrevlådan.
"Hej! Oscar Enestad här, om jag inte svarar så är jag troligen upptagen. Men jag lovar att höra av mig så fort jag kan. Tack, hejdå!"
Sedan blir det tyst, ett långt tag. Men det har inte pipit än. jag väntar ytterligare lite till innan hans underbara röst ljuder genom luren igen.
"Tja! Det är Oscar. Om det är Felix, Ogge eller Omar så sover jag nog haha. Och om det är du, min fina läxhjälp som tycker att jag suger på kemi så är jag nog död. För jag skulle aldrig missa ett samtal från dig"
Sen kom pipet. Samtidigt kom tårarna.
Jag saknar honom.
*****
Förlåt för mitt misslyckade försök till att beskrivs känslor och förlåt för att det blev kort och dåligt
