Tårarna gör min syn alldeles suddig ju längre bort som jag kommer ifrån Oscars hus. Tanken på att han låg med Alice trots att han låg med mig bara några dagar innan äcklar mig. Mycket. Känslan av att ha blivit bedragen slår emot mig och gör mig alldeles yr. För jag känner mig förråd, äcklad, sårad och rent ut sagt krossad.
Jag når den ensamma lilla stenen som avlägset befinner sig i en liten glänta. Hit är ett ställe som jag sällan går. Av vilken anledning är fortfarande oklar för mig. I samma sekund som min kropp nuddade stenen så flödade tankarna genast. Varför är mitt liv helt irrelevant? Det kan inte vara många som känner den smärtan som jag har känt.
Funderingarna om att starta ett nytt liv blir med ens mer attraktiva. En ny stad, nya människor, nya känslor. Lockande.
Men vart? Vart kan min fantasi dröm värld finnas? Svaret som verkar så svårt, är för mig helt solklart. Trots att jag är väl medveten om min dröm destination så vill jag dölja det. Egentligen är det barnsligt. Men jag kan inte hjälpa det.
Min dröm plats är alla platser där jag kan vara med Oscar. Det spelar ingen roll om det skulle vara ett lyxhus med egna betjänter eller ett cykelrum som stinker bensin. Bara att han är där. Fan. Jag kärade ner mig totalt i den jäveln.
Och ändå så förtränger jag mina känslor till det yttersta. Ingen behöver veta vad jag känner. Ingen behöver ens lägga märke till mig. Jag trivs med att vara den i bakgrunden. Men Oscar får mer än gärna lägga märke till mig. Han får när han vill veta hur jag känner och vad jag vill. Bara han frågar.
Tankarna övergår från ett vilt zoo till totalt tomrum. Utsikten är det som fångar mitt intresse för stunden. Att kunna skåda människor. Liksom analysera dem. Beskåda hur deras kroppsspråk talar tusen gånger med än deras ord. Hur känslorna så tydligt speglar igenom ögonen. Hur själva orden har sån liten mening.
När mörkret sakta börja falla över Stadens dunkla gator och då min rumpa är lika kall som min frys bestämmer jag mig för att dra mig mot huset igen. Just nu ser jag faktiskt inte mitt hus som ett hem. Det är bara, ett hus.
Mina steg knastrar svagt mot gruset. I samma veva som mörkret kom så slog även kylan till. Menande huttrar jag till och drar den lilla koftan tätare kring mina bröst.
Snabbt är jag ute ur skogen och Oscars stora hem tornar upp sig framför mig. I alla fönster lyser det svagt och de små trädgårdslamporna gör min väg tydlig. Men som vanligt så har jag världens sämsta timing. Precis vid dörren skymtar jag två personer. Men jag är för långt bort för att se. I tanken om att det är Oscars föräldrar som röker så svävar mina tankar iväg på annat håll.
Med blicken i marken händer allt snabbt. En hård kropp dunsar in i min och sekunden efter ligger jag på marken.
"Men se dig för din idiot" utbrister en gnällig röst. Förvirrat tittar jag upp och möter Alice förnärmade blick. När hon ser att det är jag så utbyts hennes förtvivlan mot skadeglädje. Snabba steg hörs och snart är även Oscar framme vid oss. "Men Gud Alice gick det bra?" Säger han oroligt och lägger en betryggande arm runt hennes axel. Hugget i hjärtat svider till och genast fäster jag blicken på marken innan jag börjar gå.
Viskande röster mumlar intensivt bakom mig och en bildörr öppnas och stängs snabbt. Lättar andas jag ut och lyfter blicken. Men en stor hand läggs från ingen stans över min mun och en arm slingrar sig runt min midja innan jag blir tryckt mot personens bröst. Paniken sprider sig i mig och mina ögon spärrar upp till det yttersta.
"Hey det är jag" viskar Oscars lugna röst i mitt öra medan han långsamt släpper mig. Tårarna väller upp i mina ögon igen.
"Nej Oscar, du har redan sårat mig nog"
****
ONLY FOOLS FALL
heeey i like ur style
