Troligen somnar jag i alla fall, för nästa gång jag öppnar ögonen så har vi nått Göteborgs central station. Oscar sitter med blicken ut mot perrongen och med armen vilandes kring mina axlar. Minnena från tidigare svämmar över som en tsunami och genast fylls mina ögon med tårar.
Jag möter hans blick för en nano sekund innan jag rusar ut ur tåget.
Hans högljudda rop hörs bakom mg. Men det är ingenting som fångar mitt intresse. Istället fokuserar jag på vart jag sätter ner fötterna samtidigt som mina ögon slarvigt läser av alla skyltar.
Till min lycka hittar jag utgången rätt snabbt. Jag drar in ett stort andetag när Göteborgs friska luft slår emot mig. Genast börjar mina ben att röra sig igen. Snabbt. Springandes kryssar jag ner för gatorna.
Känner av alla förvirrade blickar som ligger på flickan med turkost hår som rusar genom staden.
Flåsandes når jag en avskild liten gränd som i stort sätt är öde. Lättat sjunker jag ner längs väggen och låter huvudet vila i mot knäna. Tårarna som jag ansträngt har hållit inne rinner nu hejdlöst ner för mina kinder.
Sorgen tar över och blandar sig med ilskan. Tillsammans skapar det en sån stor förvirring att jag nästan blir uppäten av alla tankar. Skräckslaget blir min andning ojämn och fortare. Tankarna blir för många. Det känns som att huvudet ska sprängas. Chockat spärrar jag upp ögonen och sätter en hand mot väggen för stöd. Synen blir suddig och huvudet bultar hårt. Tillslut blir allt för mycket. Ett rent gallskrik lämnar mina läppar. Så högt och så skärt har jag nog aldrig skrikit förut.
Men det slutar inte. Allt fortsätter och i panik försöker jag lugna ner mig själv. Svetten rinner längs ryggen och huvudet fylls av mer mörka demoner som bara förstör. Utan en enda flyktväg sitter jag där, omsluten av mitt eget mörker. Omöjlig att hjälpa.
Precis när allt blir överdrivet mycket, då gränsen att jag svimmar ligger farligt nära. Så ser jag svagt hur en rusande kropp springer in i gränden och fram till min skakande, skräckslagna kropp.
Helt upptagen av att försöka få bort demonerna lägger jag inte märke till människan. En röst pratar avlägset med mig. Men ett högt brus överröstar den. Sakta känner jag hur jag är påväg in till det ändlösa mörkret. Utan att ens kämpa emot så sluter jag ögonen och låter mig falla. Ett hårt slag på min kind får mig att besviket komma tillbaka till verkligheten. Fortfarande lika skräckslagen. Fortfarande gråtandes, fortfarande skrikandes, fortfarande instängd i mitt egna sinne.
Människan tar ett grepp om min käke och försöker lönlöst att möta mina ögon. När jag långsamt sluter de igen så får jag ett till slag på Kinden. Smärtan ilar i kroppen. Men det är mitt ända hopp just nu. Hoppet om att den fysiska smärtan blir starkare än den mentala så fokuserar jag på känslan. Det värker och bultar i kinden. Men mentaliteten vinner. Demonerna vill verkligen ta över. och jag låter de. Jag låter de greppa tag om mitt sinne och göra allt hundra gånger värre. Känslan av att vilja dö går från 0 till 100 på minde än två sekunder.
Desperat börjar jag att riva mig i ögonen och i ansiktet. Mina långa naglar lämnar en brännande känsla efter sig varje gång de lämnar huden. Jag river över mina armar, i nacken, på halsen, på magen, i hårbotten. Tussar av hår flyger md mitt absurda rivande. Jag känner hur mina vassa naglar lämnar långa rivsår på människans hand och genast släpper den min käke. Istället tar den ett hårt tag om varsin av mina händer för att trycka ner de mot marken.
Mitt i allt det värsta. Så trycks ett par mjuka läppar mot mina.
Och direkt släpper allt. Allt mörkt försvinner och ersätts av ett nervöst pirr. Försiktigt kysser jag tillbaka och mina armar slappnar av under människans beröring. Långsamt drar jag ifrån och möter personens blåa blick. Mitt hjärta rusar när jag ser Oscars oroliga uttryck ändras till ett lättat. Skakandes drar han in min ömma kropp i hans famn och tårarna rinner ner för hans kinder.
Och vem kunde ana att två tonåringar någonsin skulle sitta i varandras armar, desperata efter kärlek och gråta hejdlöst på Göteborgs öde gator.
******
jag crushar sönder en 00:a
