Jag vaknar hastigt upp med ett stort leende på läpparna.
Idag händer det.
Idag blir han arton, och idag flyr vi från denna skitstad. Jag tror aldrig att jag har varit så här taggad i hela mitt liv.
Klockan var endast sex, men med tanke på att husets nya ägare skulle komma klockan åtta så var det god tid för mig att stiga upp. Fort klär jag på mig ett par håliga, blåa jeans med en svart crop top. Håret låter jag ligga i stora lockar ner över axlarna och endast mascara pryder mina ögonfransar.
Jag skuttar fram till min gamla Vans ryggsäck och checkar så att jag har allt med mig.
Pengar, bindor, busskort, hörlurar, laddare, lite rena underkläder, en bomberjacka, deodorant och en t-tröja. Längst ner ser jag även mitt lilla guldiga hjärtberlock. I den finns det en bild på mig och mamma från när jag var liten. Det är allt jag har kvar från henne.
Jag trippar med lätta steg ut i hallen och snörar snabbt på mig mina Adidas Superstars. Sedan drar jag på min rygga och tittar runt en sista gång.
Trots att det är såpass tidigt så står solen högt på himlen och jag känner värme. Genom det tjocka ytterdörren. Jag suckar lite innan jag bestämmer mig. Nu är det dags.
Utan att se mig om så öppnar jag dörren och drar hårt igen den efter mig. Jag låser fort och lägger sedan nyckeln i blomkrukan som jag och familjen kom överens om.
Med nyfikna ögon vandrar jag längs gatan. Mitt mål är Starbucks, där kan jag hitta lite frukost. En vindpust åker förbi och mina bara armar knottrar sig svagt.
Jag passerar människa efter människa, alla lika stressade. Ett frustrerat läte lämnar mig när jag inser att det är rusningstrafik och tröttsamt gräver jag fram hörlurarna. Snabbt kopplar jag in de i mobilen och stoppar in de i öronen. Mina fingrar dansar över skärmen och nöjt ler jag när låten "Tandtråd" av Tjuvjakt spelas på högsta volym.
På busshållsplatsen står det inte så många. En gammal man och en barnfamilj. Ett spädbarn ligger mjukt invirad i en filt medan mamman ammar barnet. Ett annat barn springer glatt runt och leker hela tiden farligt nära vägkanten. Mamman är alldeles för stressad för att märka av den gamla mannens perversa blickar på hennes bröst. Jag känner hur irritationen stiger i mig. Diskret ställer jag mig precis framför mamman och låtsats att titta upp på busstabellen. På så sett skymmer jag henne och en hög suck hörs ifrån mannen.
Tillslut rullar bussen in och jag är inte sen med att hoppa på. Klockan har slagit halv åtta och jag känner hur jag fortfarande inte riktigt har vaknat än
Men till min lycka så går det fort innan jag ska av och mina stegs styrs istället mot Starbucks.
Det folktomma fiket står kusligt tyst och jag smyger in för att inte göra mig för märkvärdig. Mina ögon studerar menyn med en hungrig blick och jag velar kraftigt fram och tillbaka.
Men efter ett litet tag så har jag bestämt mig och går diskret fram till kassan. Kassörskan tittar upp på mig och ler stort, nästan överdrivet stort. "Hejsan, vad får det lov att vara?" Frågar hon muntert. "Eh, en ost fralla och en mocka iskaffe" mumla röjsåg och fiskar upp mitt betal kort. Hon nickar lite och knappar in något på datorn.
Efter ganska mycket strul med hur man stavar mitt namn så får jag äntligen min mat och jag går snabbt mot stationen. Min slutdestination blir perrongen där tåg från Östersund kommer in och jag slår mig ner på en avlägsen bänk. Därifrån har jag uppsikt över nästan hela stationen.
Nu är det väll bara att vänta antar jag.
Två timmar senare så är all mat upp äten och klocka slog precis tio. Mitt humör är fortfarande på topp och jag väntar ivrigt.
Tre timmar senare är klockan ett oh min ivriga sida har lagt sig lite. Magen kurrar till igen och utan att släppa blicken från perongen så styr jag stegen mot Mc Donalds.
Ytterligare tre timmar senare så har inget hänt. Klockan är alltså fyra och Oscar sitter inte på ett enda tåg som har rullat in.
Nu börjar det att bli mörkt. Klockan är åtta på kvällen och kylan kommer som ett slag. Med ögonen fortfarande fästa på tågen så drar jag upp min bomber jacka som jag hastigt klär på mig.
Klockan slår till slut elva och mitt hopp ligger nere. Hans födelsedag är slut om en timme och jag dög inte. Han lämnade mig.
Tillslut är den tio i tolv och jag har totalt gett upp. Besviket lutar jag mig bakåt och drar upp bena till hakan. Tårarna börjar att rinna och jag kniper hårt igen ögonen.
Nu är klockan en minut i tolv och jag gråter som aldrig för.
Fan.
Den slår midnatt jag packar ihop mina saker. Jag tänker inte stanna en sekund till.
Men precis då, då allt är skit. Då jag praktiskt taget blivit lämnade av min älskade så greppar en stor hand tag om min axel.
Chockat vänder jag mig om. Ett stort leende sprider sig på mina läppar.
Oscar.
Han står där med svettig panna och rufsigt hår, men lika vacker som vanligt. Han möter min blick och sätter händerna försiktigt på min midja. Utan att tveka pressar jag ihop våra läppar och aldrig har jag känt mig så hel som då.
Och vem kunde ana att två tonåringar någonsin skulle stå mitt i natten och hångla på Stockholms sunkiga t-central.
******
THE ENNDDDDDD
Tack så mycket för ni röstar och kommenterar,
Epilog kommer snaaaart
Love u
