A Princess without a crown

Kapitel 3

Jag stod i ladan och lastade den sista höbalen för idag. Precis då rignde min mobil. Jag hoppade enkelt ner för höbalarna och kollade på displayen. "Mitt allt❤😍" stod det. Jag blev nästan lite förvånad. Visst vi har snackat förrut i telefon. Men det har typ hänt en eller två gånger bara.
(J = Jag, MA = Mitt allt😍❤)
J- Hej lollirock!! Sa jag och gick ut till korna.
Jag kände Anders nyfikna blickar bränna i nacken. Men jag brydde mig faktiskt inte.
MA- Hej lollipop!! Tänkte bara ringa och höra hur det var med dig?? Sa han glatt i telefon.
Jag lutade mig mot det vitmålade staketet och tittade tillbaka mot ladan.
J- Okeeej...varför ringer du då?? Du ringer bara när nånting har hänt. Så vad har hänt??
MA- Inget, hörde bara om vad som hände tidigare idag när du skulle sluta.
J- Hur kan du känna till det??
MA- Jo jag....jag och Felix är broes. Så vi snackar om allt, sa han med en något nervösare röst.
J- Okej vad är det? Ljug inte för mig! Jag känner igen en lögn när jag hör den.
MA- Okej...jo...eh....vi går på samma skola...
Allt blev helt svart. Går han på min skola?? Det kan väl inte stämma? Kan det? Visst han är i min ålder det vet jag. Men....åh!! Det är så himla förvirrande!!
J- Men ska vi inte se...jag menar visste du att jag gick i din skola???
Ma- Jo, när jag såg dig imorse. Då förstod jag det. Men Marie, nån dag ska vi ses. Jag är bara lite....blyg.
J- Okej lollirock! Den där ursäkten har du kört med sen vi började chatta. Så jag vill ha ett datum!! Nu!!
MA- Om du kan säga någonting som får mig att rodna.
Jag kliade mig bakom skallen. Det fanns bara en sak.
J- Okej...här kommer det, sa jag och tog ett djupt andetag.
MA- Kom igen, ut med det...
J- Okej i mina kontakter heter du inte lillirock, började jag. Utan du heter....Mitt allt med ett hjärta och en emoji med hjärtögon...
Det blir tyst i luren.
MA- Jag hatar dig, du vet det va? Sa han efter en stund med en ton som knappast var upprörd.
J- Vadå då??
MA- Du fick mig att rodna, sa han snabbt.
J- DATUUUM!!???
Han mumlade nån svordom.
MA- Okej, dan efter din födelsedag utanför skolan klockan 12.
J- Låter bra!!!
Sen började det pipa och jag antog att han la på. Jag himlade med ögonen innan jag stoppade ner telefonen i fikan.
-Vem var det!? ropde Anders från ladan.
-En gamal vän till mig!! Svarade jag. Sedan satte jag mig under ett träd. Precis då började massor av sms ploppa upp. Antog att de var från lollirock. Jag tog upp telefonen och läste smsen.
Okänt
Du din lilla f*tta ska inte tro att du kommer undan oss bara för att du flyttat. Din j*vla lycka och ditt j*vla liv borde inte finnas!! Du kan gå och f*cking dö!!!
Okänt
Idiot Marie
Okänt
Fy f*n vilken fet gris du är!!!
Okänt
Marie, synd att du flyttade. Nu har jag ingen att smälla i toastolarna efter att jag är klar!!!
Okänt
När ska du lära dig att ingen vill ha dig??
Okänt
Vad kallar man en gris som går på två ben? Svar: Marie!!😂😂😂
En tår letade sig upp i mitt öga. Jag är van vid såna här sms. Men ändå så sårar dem fortfarande. Jag torkarade snabbt bort tåren. Jag spiller inga tårar på idioter. Istället svarar jag det sista nummret.
Jag
Vet du hur man känner igen en idiot?? De skickar såna där sms!!😘😛
Okänt
Du ska inte tro att du är något!!
Jag ler lite för mig själv. Ett sånt svar betyder att mitt svar sved ordentligt. Jag sätter undan mobilen och lutar mig tillbaka. Tänk vad saker förrändras med åren. De första hat smsen grät jag. Men nu vet jag att det är mina tårar som dem är ute efter. Därför började jag anpassa mig. Jag lärde mig hur man slåss. Men jag blev också snabb i mun och började ge svar på tal. Jag vet att mitt liv suger och jag bara är värd några få slantar. Men ingen trycker ner mig. Därför stägnde jag av mina känslor. På så sätt slutade mobbarnas elak kommentarer att påverka mig. Jag är alltid beredd på "en kniv i ryggen". Som jag fått ofta. Det är bara Jerry jag litar helt på. Han är som en bror för mig. Lollirock har jag något svårare att lita på. Eftersom jag aldrig träffat honom och han vägrar skicka bilder. Men om jag ska vara 100% ärlig så litar jag inte helt på Jerry heller. Ingen har det. Visst han ser alltid till mig och så. Men han försöker inte övertala mina tidigare fosterhem att ha kvar mig. Istället placerar han mig i nya hela j*vla tiden! Vad har jag gjort för att förtjäna det här?? Varför hatar alla MIG?? Varför måste jag ha ett liv där jag inte kan lita på nån? När jag gick igenom puberteten hade jag ingen förebild. Istället fick jag söka efter videor på youtube. För jag kunde ju inte lita på nån.
Mina tankar stördes av att en skugga skymmde solen. Jag tittade upp mot Andres oroade ansikte.
-Hur är det Marie?? Du ser inte helt munter ut. Sa han oroligt.
-Jag mår bra. Tänkte bara lite, mumlade jag till svar.
-På vad? frågade han och satte sig stelt ner bredvid mig.
-Inget speciellt, svarade jag och tittade mot mina fötter.
-Hm...vet du jag hade en gamal vän som sa exakt så.
Jag tittade upp mot Anders som såg upp mot himmelen.
-Hon var alltid tankspridd och log nästan aldrig. När man frågade vad hon tänkte på svarade hon inget.
-Vad hände med henne?
Anders tittade med en besvärad min ner mot mig.
-Hon tog självmord.
Jag ryckte till. Tog självmord??
-Marie jag ber dig inte berätta nåt du inte är redo att berätta. Men jag ber dig berätta om det är nåt som är fel.
Jag suckade djupt och tog fram mobilen. Sedan visade jag honom några av mina hat sms.
-Vet Jerry om det här? frågade han när han läst klart.
Jag skade på huvudet.
-Han vet att jag fick det när jag var yngre. Men inte att jag fortsätter att få såna sms. Jag vill inte oroa honom för mycket.
Han fnissar lite.
-Vet du hur man känner igen en idiot? Den var faktisk bra Marie.
-Jag fattar inte att jag får hat av sengångare som måste tänka i några dagar innan de kan komma tillbaka med nåt halv bra?? fnissar jag.
Anders la Armen om mig. Sedan skrattade vi åt mina hat sms. Det kändes skönt i hela kroppen.