A Princess without a crown

Kapitel 29

Jag satt med Cornelia i biblioteket och läste. Eller jag läste för det mesta. Cornelia glodde ner i boken men hade musik i öronen. Antingen så ville hon att det bara skulle se ut som att hon läste fast hon lyssnade på musik. Eller så är hon så långsam på att läsa att det tar mer än en och en halv timme att läsa två sidor halvfulla med text. Den iakttagande känslan dök upp igen. Jag såg mig omkring. Cornelia glodde bara mer i boken och jag såg ingen annan i biblioteket.

-Vad är det? Frågade Cornelia som tagit ut ena snäckan från örat.

Jag rullade runt ögonen. Det var vårt tecken på att jag kände mig iakttagen. Hon gav mig en förstående nick. Sedan smällde hon igen boken och gick fram till några hyllor. Jag låstades läsa medans Cornelia undersökte biblioteket. Tillslut kom hon tillbaka och skakade lätt på huvudet. Jag suckade tugnt. Såklart att hon inte hittade nån. Jag kollade mobilen som visade att klockan var 13:22. Min franska lektion började om ungefär en kvart. Så jag bestämde mig för att läsa lite till då jag fick ett sms. Jag såg efter.

Sebbe❤😘 13:23
Möt mig vid ditt skåp!

Jag suckade irriterat.

-Måste möta Sebbe. Ses senare! Sa jag åt Cornelia och gick till skåpen.

Sebbe väntade på mig där. Han stod med ryggen mot mig. Men när jag kom närmre så vände han sig om. Då såg jag att han hade en arm i bandage och en blåtira på vänster öga. Jag la händerna för munnen i ren chock.

-Vad har hänt!? Frågade jag oroat och ställde mig alldeles nära honom för att se honom tydligare.

Han svarade inte. Istället stirrade han ner i golvet.

-Sebbe?

-Marie...

Han svalde hårt och tittade sakta upp mot mig.

-Vi...måste göra slut...

Jag backade ett steg och gav honom en frågande blick. Sebbe såg ännu nervösare ut och såg sig omkring i den tomma korridoren.

-Killen som spöade upp mig...han sa att jag måste göra slut mellan oss. Annars skulle han skada dig.

Jag la handen för pannan.

-Sebbe...bry dig inte! Det är bara idioter som håller på med stalking, hot och våld.

-Men...

-Inga men. Jag klarar mig. Annars kan jag ju alltid fråga pappa om några tricks.

Sebbe såg ut att slappna av lite. Sedan förde han mig närmre med sin vanliga arm.

-Du är söt när du är allvarlig, sa han flörtigt.

-Och du passar i blåtira, svarade jag och kysste honom.

Någon harklade sig högt bakom oss och jag vände blicken bakåt. Cornelia stod en bit bort med en spänd blick.

-Jag är ledsen att störa i ert "drägel byte"...men Marie och jag måste till franskan, sa Cornelia och drog iväg med mig.

-Ses senare Sebbe! Ropade jag åt honom.

Vi gick en bra bit innan jag slet loss mig från Cornelias grepp.

-Okej vad är det med dig!? Frågade jag irriterat.

-Marie! Hans hand!

Jag stirrade frågades på henne.

-Hans hand såg avslappnad och normal ut. Om armen hade varit stukad eller bruten så hade den varit spänd. Sebbe fejkar sina skador.

Jag fnyser åt henne.

-Okej Cornelia...jag vet att du gillade mig och Felix som ett par. Men hallå! Hör du hur dumt det låter!? Varför skulle Sebbe fejka skador och en sån historia?

-Hur ska jag veta!? Men det är nåt som inte stämmer.

-Jo, jo! Och det är inte det att du försöker para ihop mig och....började jag och svängde runt hörnet.

Jag kände mig huggen i ryggen. Framför mig en bit bort såg jag Felix kyssa en tjej. Samma tjej som jag stötte på min första dag i skolan här. Cornelia kom fram och såg samma sak som mig. Snabbt slägnde jag mig tillbaka mot hörnet för att komma undan. Tårarna ville verkligen börja rinna ner. Men jag höll igen. Cornelia la en tröstande arm om mig. Det kändes skönt att ha vänner som bryr sig.

-Marie....lugn! Vet du vad du ska göra? Frågade hon med ett flin.

Jag skakade på huvudet samtidigt som jag torkade bort en tår.

-Du ska gå genom den där korridoren med självsäkra steg. Sen när du närmar dig Felix ska du ge honom värsta bitch blicken, slänga lite med håret och fortsätta vidare.

Jag log och torkade snabbt bort mina tårar. Sedan gjorde jag som Cornelia sa. Felix hade en fast blick på mig. Tjejen bitch blickade mig. Men jag ignorerade bara det och fortsatte.

-Marie vänta! Sa Felix.

Men jag hörde att han blev kvar hos den där tjejen. När vi kom utom synhåll pustade jag ut och torkade bort några tårar som försökte ta sig fram.

-Hur känns det? Frågade Cornelia oroat.

-Det känns...rätt så bra, svarade jag.

Men det var sant. Jag var trött på att visa mig svag. Så att gå förbi sådär var skönt. Vänta bara tills pappa går höra om det här.

...

Jag gick efter vakten som släppte in mig i samma rum som pappa var i. Han reste sig som vanligt och gav mig en kram. Sedan satte vi oss ner igen och började prata.

-Jo...Pappa, sa jag dröjandes och kliade mig i skallen.

-Vaddå?

Jag berättade om Felix och Sebbe.och det som hänt idag. Som vanligt var pappa väldigt intresserad.

-...Är det fel att det känns bra? Frågade jag oroat.

-Gumman, om någon sårar dig som han gjorde där. Så tycker jag att du gjorde rätt. Men jag tycker också att du kanske borde prata med honom...och din pojkvän.

Jag gav honom en frågande blick.

-Varför ska jag blanda in Sebbe?

-För hur mycket du än intalar dig själv att valet är gjort. Så tror jag inte det. Du har känslor för båda killarna och det är inte bra. Känslor är inget man ska sätta på spel.

-Asså du gör det bara svårare för mig att tro att fu faktiskt sitter i fängelse, sa jag.

Pappa log brett. Men han hade nog rätt. Jag älskar dem båda två så mycket. Mina känslor för dem båda är väldigt starka.