A Princess without a crown

Kapitel 4

Det är lördag. Den senaste veckan har Anders och Britt varit sjukt oroliga för mig. Varje dag frågade dem hur det gick i skolan, om någon varit taskig, om jag fått några dumma sms och om jag varit med någon. Jerry fick nys om mina hat sms i förrgår. Efter det håller han också koll på mig. Fast via telefon och sms. Lollirock har vetat om mina hat sms i typ ett halvår. Men han är stolt över mig eftersom jag visade fler dem. Anders och jag hade skrattat åt mina hat sms tidigare i veckan. Först tänkte han anmäla dem. Men jag sa nej. Istället skulle Anders hjälpa mig med "come backs". Dock har jag inte visat honom mina värsta sms...än.
Det knackade på dörren.
-Marie du har besök!! ropade Britt från hallen.
Jag gick ut till hallen där jag såg Felix stå i dörren.
-Hej Felix!! sa jag glatt.
-Hej nybörjar tjejen, sa han och flinade.
-Jag svär!! En dag kommer jag komma på ett riktigt dåligt smeknamn till dig också, sa jag och gick ända fram till dörren.
I ögonvrån såg jag hur Britt slappnade av. Antagligen var hon orolig för att det var nån otrevlig typ.
-Jo...hur är det? frågade han en aning blygt.
-Det är bara bra, hu...hur är det själv då?
-Lika glad som en gris på en fläsk resturang.
Jag fnissade lite åt hans svar. Han log mot mig och vi stirrade lite på varandra. Jag hörde hur Britt suckade lyckligt.
-Kom så går vi ut en sväng! sa jag och smällde igen dörren bakom oss.
Vi gick fram till fårhagen där vi klev in. En bit in satte vi oss ner på en torr grässplätt. Ett lamm sprang gensat fram och la sig i min famn. Jag fnissade lite och började kela med lammet. Tillslut märkte jag Felix blick fäst på mig.
-Vad?? frågade jag samtidigt som jag sneglade lite på honom.
-Du gillar djur va? frågade han utan att slita blicken från mig.
-Ahh, jag har alltid haft bra hand med djur. En gång var jag faktiskt volontär på ett djur center. Men sen...omplacerades jag, sa jag med en suck.
-Du vet att du är lika vacker som aftonstjärnan?
Jag rodnade.
-Vet du att du är en kille som behöver glasögon??
-Vad menar du??
-Hela mitt liv har jag blivit kallad för en fet, ful gris av flera hundra människor.
-Visste du att grisar är mitt favorit djur?
Jag himlade med ögonen och släppte iväg lammet till dess mamma.
-Visste du att jag inte litar på någon??
Precis när jag sagt det ångrade jag mig. Jag såg hur han sänkte blicken.
-Ta det inte personligt!! Jag är bara...asså...
Han tittade upp mot mig och jag tog ett djupt andetag.
-Jag har bara blivit sårad så många gånger förrut. Så jag slutade lita på folk. Jag slutade försöka skaffa vänner. Eftersom jag alltid slägndes ut från mina fosterhem och mina "vänner" högg mig alltid i ryggen. Så jag stägnde ner mina känslor och där även min tillit.
Felix satte sig närmare mig. Jag spände mig direkt. Han la armen om mig och drog mig tätt intill sig.
-Var inte rädd, jag är inte någon som hugger andra personer i ryggen, viskade han i mitt öra.
-Ingen är väl det, sa jag och tittade ner.
Han la ett mjukt finger under min haka och tvingade den uppåt.
-Jag litar på dig, sa han samtidigt som han stirrade på mina läppar.
Han närmar sig sakta. Det tog några långa sekunder innan jag insåg vad som höll på att ske. Precis när våra läppar skulle mötas placerade jag min hand emallan oss. Hans läppar möte min handflatta som antagligen hade lite ull på sig. Han öppnade hastigt ögonen och såg på mig innan han drog sig tillbaka.
-Asså Felix, jag kan inte ha dem känslor som du har för mig. Jag är ledsen. Men du borde visa de känslorna för någon annan, för någon som inte är jag.
-Det finns liksom ett problem med den planen, sa han och log lite blygt.
-Vad?
-Jag älskar dig. Det kanske låter konstigt men...det är iallafall sanningen. Snälla Marie!! Sa han med gråten i halsen.
Jag tittade åt andra hållet.
-Kan du i alla fall inte se på mig?
-Felix snälla...sa jag plågat och vände mig mot honom.
-Marie jag vet inte hur du gör det. Men varje gång du nämner mitt namn blir jag hel. Varje gång jag ser ditt leende skinner det upp min dag. Allt det gör att jag nästan inte kan kontrollera mig själv.
Sedan drog han mig än en gång alldeles nära. Han gav mig en mjuk kyss på axeln, sen på nacken. Efter det såg han mig i ögonen.
-Felix, snälla jag vill inte bli sårad! vädjade jag.
-Jag skulle aldrig kunna såra dig, Marie.
-Men det skulle jag, suckade jag och försökte vända bort blicken.
Men Felix hindrade mig.
-Marie, lyssna! Jag älskar dig...
-Åh Felix...
Längre hann jag inte. För Felix tryckte sina läppar tätt intill mina och vi kysstes. Jag avbröt kyssen först efter några långdragna sekunder.
-Marie jag vill ge dig all min kärlek och hela mig. Men du har gömt dina känslor så lågnt in att du inte vet vad du känner för mig. Men jag lovar dig, jag älskar dig vad som än händer. Och jag kommer kämpa för din kärlek.
Sedan reste han sig upp, gav mig en puss på pannan och gick mot sin moped. Jag satt stilla en stund, men sen sprang jag efter. Felix var beredd att köra iväg vilken sekund som helst. Men jag la min hand på hans arm och han såg på mig med sina gyllenbruna ögon.
-Jag ber dig en sista gång! Ge din kärlek till någon annan!! vädjade jag.
-Aldrig, sa han innan han körde iväg.
Jag såg efter honom innan jag gick in. När jag gick in genom dörren satte jag på mitt "pokerface". Britt och Anders undrade vad Felix ville och jag svarade att han behövde hjälp med en skolgrej.