A Princess without a crown

Kapitel 12

Jag dansade till musiken i mina hörlurar. Helt knäppt hoppade jag runt i rummet. Idag är det min dag och då ska jag ha kul.
Igår berättade Roland och Kristina hur dem hade planerat festen. Fest och fest, deras planer liknade mer en gala. Men det verkade bli kul. En röd långklänning hängde vid garderobs dörren. Jag stägnde av musiken och gjorde mig i ordning.

Ungefär en timme senare var jag färdig. Precis när jag fått i ordning allt och var beredd att gå ut knackade det på dörren. Jag öppnade och mötte Felix imponerade ansikte.
-Hej! Sa jag glatt.
-H-hej....du ser fantastisk ut! Sa han stumt.
-Tack, du ser inte så dum ut själv!
-Jo...eh...Marie...det är nånting jag ha velat berätta för dig...
-Att du är lollirock?det vet jag redan, sa jag och började gå.
-Hur? När?
-Asså, jag är inte dum Felix. Jag har listat ut större grejer än ditt kodnamn. Chilla!
Han skrattade lite nervöst.
-Dessutom, de senaste veckorna har varit så roliga. Speciellt när du faktiskt trott att jag haft en crush på "lollirock".
-Vänta! så du har bara drivit med mig!?
-Jepp!
-Din lilla..., sa han och började kittla mig.
-S-sluta!!! Du vet att jag är kittlig!!! skrattade jag.
Han kittlade mig en stund till innan han slutade. Jag rätade på mig. Vi såg mot varandra innan vårt ögonblick avbröts.
-Där är ni ju!! Kom det börjar snart! Sa Kristina glatt och drog med oss ner till nedervåningen. Klockan var 20:10.
-Oj vad mycket folk det är, sa jag en aning nervöst.
-Ingen fara! Det kommer gå bra. Dessutom är det ju din dag idag! Sa Felix lugnade.
Jag nickade. Roland harklade sig. Allt folk tystnade och vände sig mot oss. Nervositeten steg inom mig.
-Tack allihopa för att ni tagit er tid att komma hit! Började han. Vi har bjudit in er alla av en andledning!
Roland tog tag i min hand och jag två steg framåt.
-Ni har säkert hört om "den mystiska flickan". Men ni vet inte sanningen. Sanningen är den att familjen Swales har tagit emot....ett fosterbarn!!
Det högg till i hjärtat när Roland kallade mig för fosterbarn. Men jag vet att han inte menade något. Publiken applåderade och jag log. Kamerablixtar lyste här och där.
-Får vi lov att presentera...!!!! MARIE!!! Ropade Felix exalterat.
Det applåderades i hög ljudnivå. Mina kinder hettade till. Uppmärksamhet är inte direkt min starka sida. Det togs flera bilder.

Efter några timmar stod jag och tog en liten chokladbit från buffén. Två händer skymde plötsligt min syn.
-Gissa vem? Sa någon med en tillgjord röst.
-Mm...tomten? Skojade jag.
Händerna släppte och jag vände mig om. Där stod Felix.
-Okej, så om jag är tomten. Kysser du mig då? Retades han.
Antagligen tänkte han på "jag såg mamma kyssa tomten"
-Snyggt försök lollirock, svarade jag kaxigt.
-Får jag lov om en dans då? Lollipop? Sa han och gjorde en gest med ena handen.
-Visst, svarade jag och tog hans hand.
Sedan gick vi ut på dans golvet. En orkester spelade snoffsig musik och alla runt omkring oss dansade vals. Jag kan många danser. Men jag har aldrig i hela mitt liv dansat vals! Felix höll i min ena hand och la den andra vid min midja. Jag la snabbt en blick på paret bakom Felix. Sedan la jag min han på hans axel. Jag tittade ner på våra fötter. Noggrant följde jag Felix rörelser.
-Marie, kan jag fråga dig en sak? frågade han plötsligt.
Jag tittade snabbt upp.
-Visst! svarade jag och försökte låta avslappnad.
-Du har aldrig dansat vals förut, har du?
-Hur visste du!? frågade jag förvånnat.
-Det är rätt uppenbart, svarade han och log.
-Är jag så dålig? frågade jag och tittade ner på fötterna igen.
-Nä jag har sett värre, svarade Felix tröstande.
Jag suckade djupt. Antagligen så har alla andra också sett hur dålig jag är.
-Men oj! Sa Felix och släppte mig.
Jag tittade upp på honom.
-Hur har fjärrkontrollen till högtalarna hamnat i min ficka? Åh nej nu minns jag!! Jag glömde min mobil inkopplad till dem!! Sa han sarkastiskt.
Jag log. Felix tröck på en knapp och mordern musik började spelas i salen.
Folk runt omkring oss såg väldigt förvånade ut. Vi skrattade lite innan vi släppte loss. Folk stirrade lite på oss innan dem gjorde detsamma.
Vi dansade flera låtar. Men tillslut blev vi så trötta att vi gick åt sidan för att vila oss.
-Vill du gå ut och ta lite luft? frågade Felix och pekade mot en av utgångarna.
Jag nickade och vi gick ut i trädgården. Vi gick jämsides utan att säga ett ord till varandra.
-Så....fint väder vi har va? sa Felix till slut.
-Ja, svarade jag.
Sedan återvände tystnaden.
-Du lollirock? Jag måste fråga...hur många flickvänner har du haft? Jag menar en rik snubbe som du måste väl haft hundratals!?
Felix skrattade lite nervöst.
-Eh...jag har faktiskt aldrig haft någon.
Jag blev förvånad över hans svar.
-Jag förstår om du tror det. Men du är faktiskt den enda jag någonsin "flörtat" med.
Kinderna hetade till. Jag fick inte ut ett ord.
-Marie lyssna. Jag vet att du varit med om mycket och jag vet att du blivit knivhuggen i ryggen mer än en gång. Men du ska veta att jag ska göra allt för att inget av det ska upprepas. Men jag kan bara göra det om du ger mig chansen, sa han vänligt och tog min hand.
Jag tittade upp i hans klar gröna ögon.
-Felix, suckade jag. Jag litar på dig.
Felix log brett. Sedan förde han mig närmre. Jag kunde inte hjälpa det men jag log också.
-Felix, minns du den där dagen i fårhagen? Du sa att jag hade gömt mina känslor djupt inne och du hade rätt. Jag har inte insett det förrän nu. Men på nåt sätt Felix Swales, får du mig på fall.
Sedan möttes våra läppar och jag kände elektriciteten vira sig igenom min kropp. Det kändes rätt. Mitt hjärta pekade mot Felix och hans pekade mot mitt.