A Princess without a crown

kapitel 15

Jag vaknade av att solen lyste i mina ögon. Yrvaket stönade jag och försökte vända mig om. Då insåg jag att jag inte var ensam i sängen. Felix låg med armen om mig. Han vaknade av mina rörelser.
-God morgon prinsessan, gäspade han.
-God morgon min prins, sa jag trött och gav honom en puss på pannan.
-Måste vi gå till skolan idag? Klagade han.
-Ja...tyvärr får din skönhetssömn vänta lite, sa jag och klev upp och ur hans armar.
Han greppade snabbt min handled och drog tillbaka mig i sängen. Sedan la han båda armarna runt mig och gosade ner sig i mitt hår.
-Asså jag orkar inte!!! Skrattade jag. Jag hatar dig!
-Jag älskar dig med, sa han sömnigt.
Jag suckade djupt samtidigt som jag försökte ta mig ut ur hans grepp. Det lyckades inte, Felix är säkert tio gånger så stark som jag.
-Felix! Släpp mig! Vi måste UPP!!!
-Nä det måste vi inte, sa han lika sömnigt som förut.
-Du är världens jobbigaste pojkvän, klagade jag och slappnade av i hans armar.
-Yeeey sovmorgon med babyn, mumlade han lyckligt.
Jag himlade med ögonen. Sen fick jag en idé. Felix hade nästan somnat om och ett leende smög sig upp i mitt ansikte. Jag började hosta okontrollerat. Felix smällde snabbt upp ögonen. Jag låsades tappa luft och ramla ur sängen. Felix sprang snabbt fram för att hjälpa mig.
-Vad händer!? Ropade han panikslaget.
Då kunde jag inte hålla mig mer. Jag började gapskratta. Felix såg förvirrat mot mig.
-Att du gick på den!!! Skrattade jag och började rulla runt på golvet.
-Seriöst! Det var inte roligt!! Jag trodde du höll på att kvävas!!! Sa han allvarligt.
Det började göra ont i magen av alkt skratt. Luften blev svårare att andas in. Tillslut fick jag alkt skratt under kontroll. Jag ställde mig upp framför Felix.
-Du. Är. Världens. Dummaste. Flickvän, sa han surt.
Jag fick nästan hålla mig för munnen för att inte brista ut i ett nytt skrattanfall.
-Förlåt, men vi måste faktiskt till skolan nu! Sa jag och gick för att välja kläder.
Plötsligt kände jag hur Felix starka armar tog tag om mig och slägnde mig över axeln. Sedan började han springa runt i rummet med mig.
-Felix! Släpp ner mig! Skrattade jag. Asså om vi kommer försent så är det DITT fel!!!
Felix struntade i min kommentar och sprang mot dörren. Han öppnade den snabbt och sprang ner mot nedervåningen. Där fortsatte han att springa runt med mig. Kristina kom ut från hennes och Rolands sovrum. Hon såg förvånat på oss.
-Kristina hjälp mig! Felix kidnappar mig!!! Skrattade jag.
Kristina log och lutade mot dörröppningen.
-Nä du! Det här får du ta dig ut ur på egen hand! Sa hon roat.
Jag såg surt åt hennes håll. Roland kom också ut. Han skrattade åt hur löjliga vi måste ha sett ut.
-Det är olagligt att kidnappa folk! Retades han.
Felix sprang fram till dem, fortfarande med mig på axeln.
-Men det här är ingen människa, sa han och pekade på min rumpa. Det här är en utomjording från "sötis pötis" planeten.
-Och jag kommer snart skicka dig till "du kommer få stryk" planeten om du inte släpper ner mig! Hotade jag.
Han gjorde som jag sa och släppte ner mig. När jag kommit på fötter taklade jag honom hårt.
-Aj!
-Det var för att du "kidnappade" mig! Sa jag och började gå upp mot mitt rum.

Jag gick mot geografin. Felix hade matte just nu. När jag stod mot väggen och väntade på att läraren skulle släppa in oss oss pep min mobil till.

Okänt
Titta upp!

Jag gjorde som sms:et sagt och blickade uppåt. Där stoden bekant kille.
-Sebastian!!! Ropade jag glatt och omfamnade honom.
Han kramade mig tillbaka. Vi släppte kramen och såg på varandra.
-Jag har saknat dig Marie! Sa han och såg mig i ögonen.
-Jag har saknat dig med! Sa jag och log. Men vad gör du här!?
-Mina föräldrar har fått jobb här. Så jag ska börja på den här skolan.
-Det är ju super!
-Ja, då kanske vi kan ta igen det vi båda fölorade? Sa han och tog ett steg närmare.
Snabbt backade jag och såg ner i marken.
-Jo...asså, det här är lite pinsamt... men,  stammade jag.
Hur ska jag berätta för honom om Felix?
-Asså...jag är liksom tillsammans med...eh...med nån annan, fick jag fram.
-Åh, sa han och tittade genast ner.
-Men vi kan ju alltid vara vänner!sa jag för att pigga upp honom.
Han log och jag slappnade av. Jag vill verkligen inte såra honom.

Skolan var slut och jag satte in mina böcker i skåpet. När jag smällde igen det såg jag vem som gömt sig bakon skåpdörren, Felix.
-Hej, sa han charmigt.
-Hej, svarade jag.
-Hej! Sa Sebastian som dykt upp bredvid mig.
Felix såg förvånat på Sebastian och jag inser att han inte vet något om honom.
-Åh Felix! Det här är Sebastian! Han har precis flyttat hit!
-Hej! Felix, presenterade Felix sig och skakade hand med Sebastian som gjorde detsamma.
-Sebastian är en gamal vän till mig, förklarade jag.
-Gammal pojkvän, la han till.
Jag såg genast hur Felix blick ändrades.
-Jag är hennes nuvarande pojkvän! Svarade Felix och la armen om mig.
Jag såg förvånat på honom. Det var uppenbart att han hade nåt i kikaren. Men vad kunde jag inte lista ut.

.............................................................
Hej!
Nu är jag tillbaka. Hoppas det är okej med ett något för kort kapitel?