A Princess without a crown

Kapitel 20

Den röda lilla volvon rullade in på gården. Min väska var packad och jag slägnde in den i baksätet. Felix var inte här, bara Roland och Kristina. Det gjorde ont, brydde han sig inte längre? Jag kramade om Roland och Kristina och skulle precis sätta mig i bilen då någon ropade på mig. Jag vände på blicken mot huset. Felix kom springandes mot mig. När han var framme omfamnade han mig hårt.

-Asså, jag lämnar inte direkt stan! Sa jag med ett flin.

Felix verkade inte bry sig om vad jag sa. Istället kramade han om mig hårdare. Även om mina revben höll på att spräckas så kramade jag om honom också.

-Åk inte, viskade han full med gråt.

-Jag måste. Om jag stannar här så kommer ingenting bli bättre. Vi båda behöver en paus, förklarade jag och kände hur rösten svek mig.

Tårarna började bränna bakom ögonen när Felix släppte kramen. Jag gav honom ett leende och hoppade in i bilen. Rebecca gav mig en blick innan hon körde iväg. Det var knäpptyst i bilen. Även om radion spelade glad dansbandsmusik.

-Det kommer att lösa sig, sa Rebecca tillslut.

-Visst och det kommer ju bli en dans på rosor, sa jag sarkastiskt.

-Nä...jag tror de sa nånting om blå klockor! Skämtade Rebecca.

Jag himlade med ögonen åt hennes skämt. Det hade inte varit helt fel med en vän nu. Men är man som mig så kan man ju glömma en bästa vän. Det enda som kommer från min vänner är drama.

-Vad är det för fel på mig, mumlade jag tyst

-Va?

Jag insåg att jag sagt det högt.

-Eh....vars bor du? Kom jag på att fråga.

-I city! Svarade hon.

-Jaha! Sa jag och lät som om jag precis fått reda på botemedlet mot cancer.

-Marie kan du lova mig nåt? Frågade hon allvarligt.

-Vadå?

-Bli aldrig skådis, skrattade hon.

-Vadå då? Vad är det som är så kul!?

Hon försökte kväva sitt skratt och tillslut gick det.

-Marie lyssna! Ibland är livet inte alltid en dans på rosor och det finns inget du kan göra åt det förutom....

-Förutom?

-Förutom att våga tro. Våga hoppas på att det ska bli bättre. För tillslut så blir det så.

-Du låter som värsta poeten! Skrattade jag.

Efter ett tag körde Rebecca in på en infart. Huset framför oss var jättefint.

Vi klev ut ur bilen och gick in i huset. När vi kom in jägnde jag av mig jackan.

-Hemma! Ropade Rebecca.

En man kommer fram och kramar om Rebecca.

-Lasse det här är Marie! Marie det här är min man Lars, presenterade Rebecca.

Jag skakade hand med mannen. Han gav mig ett vänligt leende. Sedan visade Rebecca mig in till ett litet gäst rum.

-Slå dig själv till ro så börjar jag med middagen, sa Rebecca och lämnade rummet.

Jag la ner väskan, la mig på sängen och slöt ögonen. Precis då kommer jag på något. Jerry har berättat lite om min mamma och jag har en gåva från henne....men vem är min pappa?
Snabbt greppade jag min mobil och rignde Jerry.

-Hallå? Svarade han.

-Hej Jerry det är Marie! Jo jag har en liten fråga, sa jag snabbt.

-Vadå?

-Jo vem är min pappa?

Jag hörde hur Jerry suckade djupt. Något kändes som om jag frågat något olämpligt.

-Jag var rädd att den hör dan skulle komma, sa han.

-Vadå? Jerry är det något som är fel!? Frågade jag med en högre röst än nödvändigt.

-Marie....vi kanske inte borde ta det här. Jag tror inte att du är redo.

-Inte redo!!!? Jerry!!! Jag har gått igenom övergrepp, mobbning, vittnesmål, misshandel!!! Jag tror att jag är väldigt redo! Om inte du berättar för mig nu så tar jag det i egna händer!!! Hotade jag.

-Jag är ledsen Marie, sa han innan det började pipa i luren.

Jag slog näven mot vägen. Ilskan kokade i mig. Rebecca kom in i rummet med bekymrad blick.

-Marie? Sa hon oroligt. Är det nåt som har hänt?

-Ja antagligen. Men jag vete fan! Ring och fråga Jerry! Han verkar ju veta nånting som är så hemlighetsfuullt, sa jag surt.

-Marie!?

-Förlåt! Jag bara...asså, ilskan börjar koka upp igen.

Rebecca ser det och springer snabbt fram och lägger händerna på mina axlar.

-Marie, andas! Om du lugnar ner dig och berättar för mig vad som har hänt?  Sa hon lugnande.

Jag gjorde som hon sa och hanterade mitt temperament.

-När jag fyllde år fick jag den här berlocken. I min mammas testamente stod det att jag skulle få den på min 17 års dag. Men det är först nu som jag börjat undra om min pappa. Jag rignde Jerry för att fråga om honom. Men han ville verkligen inte berätta nåt.

Rebecca log åt mig.

-Men vad sägs om att ta saken i egna händer? Lasse är kriminalinspektör. Han kanske kan spåra upp din pappa, sa Rebecca.

Jag sken upp i ett leende. Nu börjar sökandet efter min pappa.

.............................................................
Hej allihopa!
Tack för 1k!!!! Som utlovat kommer en tävling. Läs nästa del så för ni reda på mer!! Love you!!!❤❤❤