Kapitel 19

1.1K 38 3
                                    

Jag gick för att tvätta ansiktet på toan. Både Felix och Sebbe var påväg hit till fiket. Jag kom ut från sjukhuset i förrgår. Hela gårdagen gick jag och funderade på vad jag skulle säga och hur jag skulle säga det. Men ändå var jag skit nervös. När jag hörde oväsen inifrån fiket förstod jag att båda två var här. Ingen av de visste att den andre skulle vara här. Men jag skulle annars inte fått hit dem. Jag går ut till fiket där jag ser Felix och Sebbe stå och tjafsa.

-Jag är här för att träffa Marie! Vad gör du här!? frågade Sebbe surt.

-Det ska du inte! Jag ska träffa henne!!! Sa Felix hårt till svars.

Jag harklade mig högt och fick två blickar riktade rakt mit mig. Killarna kollade snabbt på varandra och sen på mig.

-Bjöd du hit honom!? Sa de i kör.

-Ja! För jag måste prata med er båda två, svarade jag surt och satte mig vid ett bord.

Felix satte sig bredvid mig och Sebbe satte sig mitt emot. Precis när vi satt oss ner la Felix armen om mig. Snabbt tog jag bort den och gav honom en arg blick.

-Det här! Exakt det här vill jag prata om!!! Sa jag mörkt.

Min mörka stämma fick båda killarna att rysa till.

-Felix sätt dig bredvid Sebbe! Beordrade jag.

Felix gjorde som jag sa. Båda två var rätt oroliga. Det syntes på dem.

-Jag bad er båda att komma hit för att vi alla tre måste snacka, började jag med lugn stämma.

Killarna nickade svagt.

-Ni båda fick höra att skadorna var själv anlagda. Vilket...är delvis sant. Efter att jag lämnat er sprang....

Sedan berättade jag vad som hände för killarna. Båda två lyssnade noga på min berättelse.

-...och sen skjutsade hon hem mig och resten vet ni, avslutade jag.

Båda två satt tysta.

-Ni båda vet att jag tål en hel del och jag har varit med om mycket. Men om det är en sak jag inte tål så är det våld. Det var därför jag vart så arg. Jag kände mig lurad och sviken.

Killarna kollar skamset ner.

-Men...jag inser nu i efterhand att det inte var er jag var arg på. Jag var arg på allt och alla, förklarade jag.

Båda två ser förvånat upp mot mig.

-Jag vill veta nu! Varför bråkar ni? Försök inte ljuga!! Sebbe din version först.

Sebbe tog ett djupt andetag.

-När jag såg dig den där dagen i skolan tändes hopp om att det kunde bli oss igen. Men sen så hade du ju Felix och jag antar att jag ville få bort honom från dig, förklade Sebbe.

Jag satte på ett poker face och vände blicken mot Felix. Han tog också ett djupt andetag innan han berättade.

-När du presenterade Sebbe så kände jag mig....hotad. Jag visste hur tajta ni varit. Så jag började visa honom att vi verkligen var ett par och försökte också få bort honom från dig, förklarade Felix.

Jag drog ansiktet genom mina händer. Här satt jag med min pojkvän och min allra bästa vän. Båda två var förälskade i mig. Men jag kunde bara välja en.

-Lyssna, jag fattar att ni båda älskar mig och jag älskar er. Men det här kan inte fortsätta. Jag vill ha en framtid som ni båda finns i. Men det verkar som om en av er bara hamnar åtsidan. Det är därför jag gör detta, sa jag och tog ett djupt andetag.

Orden bildades i mitt huvud. Men min mun ville inte ta emot dem. Jag fick kämpa upp orden.

-Felix...jag gör slut, började jag.

-Va!!? Utbrast han.

Sebbe såg något nöjdare ut.

-Men det här betyder inte att jag väljer dig Sebbe, förklarade jag hårt.

Det nöjda hos honom försvann direkt.

-Sen ska jag tillfälligt omplaceras. Jag ska bo hos min psykolog. Hur länge vet jag inte...en månad kanske. Roland och Kristina vet redan om det.

-Men du flyttar väl tillbaka sen? Frågade Felix oroat.

-Ja-jag vet inte Felix. Vi får se, svarade jag.

Båda två tog en stund för att ta in allt jag sagt. Jag behövde också det. När jag flyttade till Felix trodde jag aldrig att tillfällig omplacering skulle behövas. Men det gör det. Jag måste ha en paus från båda två. Det kanske kommer bli tufft. Men då får det bli så. För jag klarar inte mer nu.

-Jag flyttar imon, la jag till.

Felix såg hastigt upp mot mig. Jag kunde se att han kämpade för att hålla tillbaka tårarna. När jag fick se honom på det sättet började tårar bränna bakom ögonlocken på mig med.

Senare den dagen packade jag ihop mina saker. Det var jobbigt att packa ner allting. Eftersom att Felix hade varit nära alla saker och minnen hade skapats. Men en paus är något som vi behöver. Det knackade på dörren. Antagligen var det Felix som ville försöka få mig och stanna.

-Felix! Jag måste till Rebecca!! Det vet du!! Snälla låt mig va!!!Ropade jag utan att öppna.

-Då är det tur att jag inte är Felix! Sa en röst bakifrån.

Jag vände mig om och såg till min förvåning Sebbe.

-Är det inte Felix så är det du, mumlade jag irriterat.

-Nånting säger mig att jag inte vill veta vad du precis sa, skämtade Sebbe.

Jag himlade med ögonen och stägnde igen väskan. Sedan gick jag fram till Sebbe. Han var tyst. Jag höjde ena ögonbrynet åt tystnaden.

-Jo Marie...jag måste veta en sak...började han.

Jag nickade till svars.

-Asså jag vet att du behöver tid. Men...har du fortfarande kvar dina känslor för mig?

Jag gav honom en blick innan jag vände mig bekymrat om och begravde ansiktet i mina händer.

-Jag vet inte....jag...jag tror att...att jag älskar er båda. Men jag måste välja en av er....och det är ett val som jag måste göra på egen hand.

-Jag förstår, sa han.

Jag kunde höra hur hans steg lämnade rummet. Valet måste göras och snart!

A Princess without a crownWhere stories live. Discover now