Marie är ett fosterbarn. Hon bytter foster hem var och varannan vecka nästan. Ingen vill ha henne. Det är något fel på henne! Så ser alla på henne, inklusive henne själv. Men inte Felix.
Bästa placeringen #2 i romantik
Finns även att lyssna på som p...
Jag och Felix gick hand i hand in igen. Efter nästan en halvtimme utomhus kyssandes. Vi var båda röda som tomater. Musiken dunkade och folk verkade ha kul. Medans jag och Felix gick och ställde oss vid buffén. Vi stod där och tittade när de andra dansade vilt i dyra design kläder. Våra händer var fortfarande bundna till varandra. Tillslut väcktes vi av att någon kom fram till oss. -Grattis Marie!! 17 år, inte illa. Nu är du bara....83 år ifrån 100!! Sa Jerry glatt. Jag skrattade nervöst. -Tack, eh...det här är Felix! Sa jag utan att tänka på att våra händer fortfarande var hårt fast i varandra. Jerry fick en misstänksam blick. Jag och Felix släppte genast varandras händer. -Jag antar att ni är väldigt goda vänner, retades Jerry. Jag rodnade. -Jo Marie! Här har jag din födelsedags present, sa han och räckte fram en liten inslagen ask. Jag tog emot den. -Öppna den nu. Jag tror att du kommer gilla det som finns inuti. Jag gjorde som han sa och öppnade ivrigt presenten. I asken fanns ett halsband, eller snarare en berlock. Jag blev väldigt förvånad. Eftersom Jerry visste att jag inte var särskilt förtjust i smycken.
Ups! Tento obrázek porušuje naše pokyny k obsahu. Před publikováním ho, prosím, buď odstraň, nebo nahraď jiným.
-Eh...tack Jerry, sa jag tveksamt och öppnade berlocken. När jag fick upp den hänfördes jag av bilden inuti. Bilden i berlocken föreställde en kvinna i brunt upsatt hår, sittandes i en fotölj med sliten skjorta och snickarbyxor. I famnen har hon en liten baby. -Det där var din mammas. I hennes testamente stod det att du skulle få den här berlocken på din 17 års dag, sa Jerry. -Tack, viskade jag och fortsatte studera bilden. Jerry lämade oss. Men jag fortsatte bara att studera bilden. Felix tog ett kliv närmre för att se bilden han också. -Får jag? Frågade Felix och sträckte fram handen. Jag nickade och gav honom berlocken. Sedan ställde han sig bakom mig. Jag lyfte bort mitt hår så att han kunde sätta fast berlocker runt min hals. När han gjort det släppte jag ner håret och vände mig honom. Sedan gav jag han en snabb puss på kinden. Jag rodnade och tittade generat ner. Asken låg fortfarande i min hand. Av någon konstig anledning tog jag en närmre titt. Under "kudden" halsbandet låg på fanns det en lapp. Jag tog upp lappen. På lappen stod det: Till Marie från mamma Jag vek upp lappen och läste.
Kära Marie! Jag har cancer och kommer förmodligen inte finnas hos dig på din 17 års dag. Men jag vill iallafall säga grattis. Jag behöver inga ögon för att veta att fu nu är en vacker, ung kvinna. Jag önskar att jag vore där hos dig. Men eftersom du nu läser denna lapp är jag inte det. Därför ger jag dig denna berlock. Jag önskar inte mycket av dig. Bara att du är stark, lugn och modig. Jag älskar dig med hela mitt hjärta. ~kärlek från mamma
Tårar började rinna ner från mina kinder. Jag torkade snabbt bort dem. Men ännu flera brännde bakom ögonlocken. -Nämen hur är det med födelsedags tjejen? Sa en röst plörsligt. Jag tittade upp och såg Roland och Kristina stå framför mig och Felix. Smabbt la jag på ett fejkleende. Dock höll det bara i några få sekunder. -Marie fick precis en "arv pressent" från sin mamma, svarade Felix i mitt ställe. Kristina och Roland såg förstående ut. Det kändes skönt. Kristina omfamnade också mig. -Jag och Roland går och ser till gästerna. Men om det ör något kom bara dit eller prata med Felix, sa Kristina milt. Jag nickade och de gick iväg. Felix la en jag-stöttar-dig-om-du-behöver-det hand på min axel. Jag vet inte om vi är ihop. Men jag vet att vi finns för varandra.
Jag bytte om till pyjamas i mitt rum. Men berlocken lät jag vara på. Det kändes som om en del av min mamma fortfarande var hos mig när jag bar den. Jag hoppade snabbt i säng och tänkte på mamma.
Jag är i en väntsal. En sköterska kommer in och jag förstår att jag är på ett sjukhus. Jag följer henne ut i korridoren och in i ett vitt, tomt rum. I rummet finns det bara en säng med mamma i. Bredvid henne piper en apparat. Jag går fram till henne medans sköterskan lämar rummet. Nu står jag vid sidan av sängen. Mamma sträcker fram sin skakiga hand. Jag håller i den och gråter. Marskinen börjar pipa och mamma ser ut att somna in. Jag pressar på den röda knappen så hprt och så mpnga gånger. Sedan ser jag mot marskinen. Den ger ifrån sig ett lågnt pip. Hon har ingen puls. Först då kommer läkarna in. De använder några plattor som får mamma att rycka till. Men det är redan för sent.
Hastigt sätter jag mig upp. Jag flåsar en stund innan jag inser att jag bara drömnde. Snabbt tar jag tag i mobilen och skickar iväg ett sms. Jag Hej är du vaken? Felix❤😍 Ja, vad gör du uppe. Jag Jag drömde en mardröm. Skulle du kunna komma över? Jag väntade på ett svar som alldrig kom. Meddelandet var läst. Han stuntade nog i mig och gick och la sig igen. Precis när jag tänkt den tanken knackade det på dörren. Innan jag ens hann säga: "kom in" steg Felix on genom dörren. -Prinsessan kallade! Sa han med ett leende och gick fram till mig. Jag log och omfamnade honom så fort han var tillräckligt nära. Han la sig bredvid mig. Han la armarna om mig och somnade snabbt. Men jag låg vaken mycket längre, stirrandes mot fönstret. Utanför var det klar natthimmel. En stjärna föll. Genast blundade jag. Jag önskar att jag en dag får mig ett lyckligt slut. Sedan öppnade jag ögonen. Jag sneglade på Felix som nästan snarkade. Jag log för mig själv och önskade att min önskning skulle uppfyllas. Än en gång slöt jag ögonen. Precis då snarkade Felix jätte högt i mitt öra. Jag puffade till honom och han blev tyst igen. Sedan lyckades jag tillslut somna.
