A Princess without a crown

Kapitel 26

Jag la mig ner i sängen. Efter flera timmar utomhus med Sebbe kändes det skönt att få ligga under täcket. Det känns på något sätt skönt att jag och Sebbe blev tillsammans igen inatt. Jag blundar och ska precis somna då mitt alarm ringer.

-Neeeeej! Stönade jag.

Jag hörde hur Rebecca vaknade och steg upp. Hon knackade på dörren.

-Marie! Upp och hoppa! Ropade hon.

Jag gömde mig under täcket. Först gick jag och la mig rätt så sent, sen fick jag en mardröm, sen gick jag ut till Sebbe och nu måste jag upp. F*ck. My. Life. Rebecca bankade hårt på dörren innan hon kom in.

-Marie....Boman!! Stig upp!!! Ropade hon och drog bort täcket.

Jag frös direkt som täcket lämnade min kropp. Sedan blickade jag upp mot henne. Det var kallare än vad jag förväntade mig för min kropp började darra.

-Marie? Mår du bra? Frågade Rebecca oroligt.

Jag skakade på huvudet. Det kändes som om hela jag höll på att för frysa och att om jag somnade skulle jag aldrig vakna. Rebecca placerade sin ena hand mot min panna.

-Men gud! Du är ju kokhet! Lasse kan du komma hit med termometern!? Ropade hon.

Lars kom snabbt in med en termometer och Rebecca tog tempen på mig.

-39,9 grader. Du stannar i sängen idag unga fröken! Sa Rebecca bestämt och la täcket över mig.

Jag hade inte ens en tanke på att tjafsa emot. Hur mycket jag än hatade att vara sjuk så hatade jag skolan mer. Så jag la mig tillrätta igen och somnade snabbt.

...

Jag vaknade upp ungefär en timma senare av att min mobil ringde, jag svarade snabbt.

-Hallå? Sa jag trött.

-Marie! Vars är du!? Skolan började för en timme sen! Hörde jag Tindras arga röst säga.

-Åh! Jag kommer inte idag...

-Varför inte?

-39,9 graders feber, svarade jag och gnuggade mig i pannan.

-Åh! Förlåt...trodde att du skolkade, sa Tindra med sin normala röst.

-Närå! Den delen av mitt liv är över!

Jag hör röster i bakgrunden och Tindra vekar svara dem.

-Hallå? Är du kvar? Frågade jag.

-Jaja! Men de andra är också oroliga.

Jag hörde hur Tindras mobil rycktes från henne. Sedan övergick samtalet till facetime. Jag såg att det är Sebbe som höll i mobilen.

-Hej hur mår du? Frågade han oroat.

Bilden skakades och Tindra höll än en gång mobilen. Sedan skakades den mer och jag antog att mobilen kastades runt mellan Tindra, Sebbe, Felix och Cornelia.

-Okej! Jag måste lägga på nu! Krya på dig Marie! Sa Tindra snabbt och la på.

Jag sprack upp i ett leende. Hur hamnar man med såna människor. Rebecca kom in i rummet med mobilen mot sitt öra.

-Jo, hon är vaken....Visst, sa hon och gick fram för att ge mig mobilen.

-Hallå? Sa jag.

-Hej Marie! Sa en manlig röst.

-Vem är det jag pratar med?

-Ehm...Gunvald Boman...

Jag frös till och blickade upp mot Rebecca.

-Eh...hej? Får jag fram.

-Hej? Jo...um...hur är det med febern?

-Jo...um, jag tror att den håller på att gå ner.

-Vad bra!...

Jag kände hur det blev stelt. Men nånstans inom mig kände jag en längtan, jag ville verkligen träffa min pappa.

-K-kan jag nån dag komma och hälsa på? Frågade jag nervöst.

-Absolut! Det vore underbart!....jag menar visst, sa han lyckligt.

Jag log brett.

...

Jag fixade mig noggrant framför spegeln. Jag hade på mig mörka jeans, vit t-shirt och en enkel kavaj. Mitt hår var väl genom borstat och upsatt i en svans på bakhuvudet. Hela jag darrade av nervositet. Allt måste sitta perfekt och jag måste se till att ingenting går snet. För idag ska jag träffa min biologiska pappa. Jag hoppade lite då och då för att jag var så nervös. Rebecca kom in i sovrummet och hon sprack genast upp i ett leende.

-Marie du är jätte fin, sa hon lugnade.

Jag pustade ut något.

-Säkert?

-Ja! Sluta oroa dig! Han är din pappa som bara...bor lite isolerat?

Jag försökte lugna mina andetag nen det gick inte så värst bra. Vi gick ut i bilen för att åka till fängelset. När vi kom fram klev vi ur bilen och gick in i en stor väntsal. Den var öde och en vakt kom ut från en dörr.

-Marie Boman? Frågade vakten.

Jag nickade och följde med vakten. Rebecca stannade kvar. Vi gick igenom nåt som var antingen sällskaps rum eller matsal. Det fanns andra fångar där. Några visslade efter mig. Men jag försökte bara att ignorera dem. Vi gick in i ett annat tomt rum. En bit bort satt en äldre man. Mannen såg nästan exakt ut som mannen i min dröm. Jag rös nästan till av likheterna. Vakten lämnade rummet och jag satte mig mitt emot mannen som antagligen var min pappa.

-Hej! Sa han och sträckte fram handen. Gunvald!

-Hej, Marie! Presenterade jag mig och vi skakade hand.

Vi såg mot våra händer innan vi började skratta. Det kändes bara så dumt. Vi är far och dotter och vi skakar hand. Istället för att fortsätta handskaket kramades vi om. Det kändes....tryggt. Jag kände mig tryggare i pappas famn än i varken Sebbe eller Felix.

-Åh...gumman min, viskade pappa.

Det kändes skönt när han sa det. Jag visste att det här verkligen var min pappa. Vi satte oss mer på varsin sida av bordet för att prata. Jag berättade lite om min..."situation" i skolan. Pappa lyssnade noga och så gjorde jag på hans historier. Han hade både historier från fängelset och om mamma. I mitt huvud ekade en fråga. Men jag visste inte om jag vågade fråga den.

-Marie?

Jag tittade upp på pappa.

-Va?

-Du vill antagligen veta om...det där, sa han och jag nickade.

Precis då kom en vakt in.

-Jag är ledsen men tiden är slut. Jag ber er vänligen att gå, sa han.

Jag nickade, gav pappa en sista kram och lämnade rummet. Rebecca väntade såklart på mig och först nu började mina tårar rinna. De bara rann av både lycka och sorg. Men jag kände att dem behövde få komma ut. Rebecca la en vänlig hand på.min axel och jag log åt henne. Sen åkte vi tillbaka "hem".