A Princess without a crown

Kapitel 18

Jag vilade i det vita sjukhus rummet då det knackade på dörren. Förvirrat såg jag mot dörren. Kristina, Roland, Felix och Sebbe hade redan varit här? Dörren öppnades och Jerry klev in. Jag visste inte om jag skulle bli över lycklig eller skräckslagen. När han är framme vid min säng sätter han sig ner på en stol.

-Hej, sa jag och tittade på honom.

-Du hade lovat? Du lovade att du aldrig mer skulle skada dig själv!? Sa han bestämt men med lite gråt i halsen

-Vem sa att jag gjorde detta med flit! Protesterade jag hårt.

Han såg frågandes på mig. Jag suckade djupt och såg upp mot taket.

-Jag var arg. Så arg att jag inte brydde mig om någonting alls. Så jag sprang ut i skogen. Där började jag slå på träd, förklarade jag.

-Hur länge var du där ute?

-En timma kanske?

-Varför var du arg?

Jag skakade på huvudet.

-Jag började verkligen trivas här. Jag träffade en kille jag verkligen gillade och han gillade mig. Sen dök en gammal vän upp och jag blev glad för att han var tillbaka. Men Felix och den killen hade nåt emot varandra. Tillslut en dag hittade jag båda två blodiga efter en fight. Då blev jag förband.

Det är egentligen lågnt ifrån hela sanningen men jag vill inte berätta allt för Jerry. Jag vill bara inte det.

-Jag vet att det inte var allt som hände, sa han.

Jag log. Jerry känner mig så väl.

-Har du rignt Rebecca nu eller? Frågade jag med ett skratt.

Rebecca är en psykolog som jag varit hos ofta i min barndom. Hon är snäll och trevlig men jag orkar inte med henne. Det är inte hennes fel. Jag har bara det bättre för mig själv. Så har det alltid varit och tydligen....är det så jag ska vara.

-Ja, hon kommer nog om ungefär en timme! Svarade Jerry.

Jag himlade med ögonen. Jerry gav mig en choklad ask och reste sig upp.

-Jag måste gå, sa han och började gå.

Jag öppnade choklad asken och såg att det bara fanns grönsaker i den.

-Du är ju inte riktigt klok! Man kan inte sätta grönsaker i en choklad ask! Ropade jag efter honom.

-Gjorde det precis! Sa han innan han försvann ut i korridoren.

Nån timme senare knackade det på dörren igen. Sekunden efter kliver Rebecca in. Hon har blodrött hår ner till axlarna. Jag vinkade lite åt henne. Hon log och satte sig på stolen där Jerry satt tidigare.

-Hej Marie! Sa hon lika glatt som alltid.

-Hej! Svarade jag kort.

-Så Jerry rignde mig. Skulle du vilja berätta varför du har skadat dig själv?

Jag suckade djupt. Det var lika bra att berätta sanningen för henne. Hon är inte någon man lurar lätt.

-Okej, minns du förra gången då jag berättade om min pojkvän Sebbe och att vi gjorde slut?

Rebecca nickade.

-Jo han flyttade hit och började på min skola. Såklart blev jag jätte glad över det. Men jag hade en ny kärlek, Felix Swales. Så vi blev inte ihop igen. Men det kändes som om vi kom bra överens som vänner också. Dock så kan jag inte säga samma sak när det gäller Felix. Båda han och Sebbe verkade vara ovänner. Det blev alltid så stelt när jag var med nån av dom. Felix skulle verkligen markera att vi var ihop och Sebbe ville verkligen veta hur det gick med mig och Felix. Så jag började gömma mig inne på tjej toan alla raster inklusive lunchen. Visst kunde jag slappna av med Felix hemma. Men det var jobbigt i skolan. En dag när jag gick ut från skolan hörde jag märkliga ljud. När jag gick närmre hörde jag att det var ett slagsmål. Så jag skyndade mig dit. Då såg jag att det var Felix och Sebbe som slogs. Jag klev emellan och sa åt dem att sluta. Samtidigt blev jag arg. Visst kunde jag hantera ensamma raster och utan lunch. Men våld klarar jag inte av. Båda två vet detta. Ändå gick dem bakom ryggen på mig och skapade ett slagsmål.

Rebecca antecknade noga och jag fortsatte.

-Så jag bestämde mig för att gå hem. Men jag tog mig istället till en skog. Där började jag i ren frustration slå på träden. Regnet öste ner men jag brydde mig inte. I den stunden brydde jag mig inte om nåt. Jag blev till och med så arg att jag kastade mina skor mot trädet. Sen skrapades min hud mot träden och därav har du skadorna, förklarade jag.

Rebecca antecknade klart innan hon såg upp mot mig.

-Men har du pratat med dem om varför de slogs? Frågade hon.

-Nä, varför skulle jag?

-Det kanske känns....

-Känns bättre? Nä då tar de på sig skulden för att jag ligger här. Det var mitt beslut att springa ut i skogen, inte deras.

Rebecca nickade förstående.

-Vad ska jag göra med dem? Det är inte särskilt roligt att vara ensam varje rast. Inte har jag nån annan att va med heller, förklarade jag.

-Har du försökt skaffa andra vänner?

-Min senaste "vän" sa åt en kille att försöka kidnappa mig. Men Felix var där.

Rebecca såg ut att tänka. Hon hade en bekymrad rynka på pannan. Den där rynkan brukar dyka upp på många vuxna i min omgivning.

-Jag tror nog att den enda lösningen är att du pratar med killarna, sa hon tillslut.

-Jag visste att du skulle säga så, suckade jag.

Sedan vände jag blicken till varandra. Vi stirrade på varandra nån ynka tyst sekund. Sen började båda två skratta.

-Åh Marie nämn ett tillfälle du inte kan vara rolig? Skrattade Rebecca.

-Går inte! Jag är super rolig! Skrattade jag till svars.

Vi skrattade en liten stund till innan skrattet la sig. Skratt tårarna tråkade vi båda bort.

-Jag ska låta dig vila lite nu. Ring mig om det är något. Hejdå! Sa hon och lämnade rummet.

Jag låg kvar i sängen och log lite för mig själv. Men leendet försvann när jag insåg vad jag var tvungen att göra.