A Princess without a crown

Kapitel 17

Jag brydde mig inte ett dugg om att den röda gubben lös. Mina steg stamplade bestämt över vägen iallafall. Bilar tvärstannade och tutade sedan högt åt mig. Men som sagt brydde jag mig inte. Killarnas "krig" hade gått förlågnt den här gången. Visst pinsamma tystnader, bitch blickar, tjafs och jobbiga frågor kan jag klara av, men det här!? Jag hatar våld och för någon dum anledning hade stor del av mitt liv bestått av just våld. Båda två visste detta. Ändå skedde det som skedde. I ren frustration sparkade jag iväg en sten. Sen började jag springa. Mörka moln bildades på himmelen och så småningom började det ösregna. Men jag bara sprang. Jag sprang förbi busshållplatsen, jag sprang förbi ICA och jag sprang ut ur staden mot skogen. Där stannade jag framför en tall. Jag såg upp mot trädkronan innan jag började slå mot den. Hela jag var dygnsur men jag fortsatte bara att slå. Jag visste att mitt smink ran igenom mitt ansikte. Men jag brydde mig inte om nåt i den stunden. Sedan skrek jag. Mina knogar skrapades upp och blodspår lämnades på stammen. Då bytte jag bara träd. Jag var så arg att jag slet av mig mina skor och kastade mot trädet. Ena skon missade men andra träffade mitt på stammen.

...

Efter drygt en timmes raseri utbrott bestämde jag mig för att sticka hem till Felix. Mina steg slöade sig fram. Jag hade blodiga sår på händerna, fötterna, armarna och på benen. Det gjorde ont. Men frustrationen var värre. En bil stannade och rutan vevades ner. Där i satt en gammal dam.

-Men kära hjärtarnes! Vad har hänt!? Frågade hon oroligt.

-Vilse? Ljög jag.

-Hoppa in så kör jag hem dig.

Jag gjorde som tanten sa och satte mig i bilen. Därefter gav jag henne adressen och hon körde hem mig. Jag tackade för skjutsen innan jag gick mot den stora dörren. Sedan knackade jag på. Kristina var den som öppnade. Hon såg helt förskräckt ut när hon såg mig.

-Hej, sa jag blygt.

-Men herregud!!! Vad har hänt!? Frågade hon lika oroligt som tanten som kört hem mig.

-Jag tänkte gå hem men gick vilse och tappade skorna, ljög jag och såg ner mot mina bara fötter.

Kristina släppte in mig i värmen. Precis då kom Felix ner för trappan. Han såg minst lika chokad ut som Kristina.

-Vad hände!? Frågade han oroligt.

Jag svarade inte utan gav honom en mördande blick. En av de sista personerna jag ville se just nu var Felix.

-Marie du är ju till och med skadad! Vi måste ringa en doktor, sa hon allvarligt.

-Nä det behövs verklig...började jag.

-Roland kom hit är du snäll! Ropade Kristina.

Roland kom in i hallen och blev självklart chokad.

-Ring 112 medans jag ser till att Marie blir varm igen!

Roland nickade allvarligt och tog genast upp sin telefon. Kristina hjälpte mig in i vardagsrummet där jag blev inlindad i filtar på soffan.

-Felix kan du hålla ett öga på Marie medans jag går ut i köket och gör lite te åt henne? Frågade hon Felix efter att hon gett mig säkert tio filtar.

Han nickade och Kristina lämnade snabbt rummet. Roland kom in.

-Dem kommer hit så snabbt de kan! Hörde jag Roland säga till Kristina.

Felix satte sig i fåtöljen bredvid soffan. Han fingrar vilade lät mot varandra samtidigt som han stirrade ner i golvet.

-Gör det ont? frågade han tillslut oroat.

-Nä det känns som om jag får massage. Vafan tror du Felix!? Sa jag surt samtidigt som jag kände hur mycket såren brände.

Han såg ner mot golvet igen.

-Vad hände? Var det nån som skadade dig?

-Vet du? Jag känner inte riktigt för att småprata med dig just nu! Sa jag hårt.

Jag kunde se att orden tog på honom. Men min frustration hade inte riktigt försvunnit så jag brydde mig inte. Kristina kom in med en varm kopp te. Den varma smaken av earl grey kändes behaglig mot mina smaklökar. Ambulanspersonalen var snart här. Jag tyckte allt kändes överdrivet men sa inget. Ambulanspersonalen undersökte mig noga.

-Några av hennes skador är rätt så allvarliga. Vi hade velat ta med henne till sjukhuset för ytterligare observation, sa tjejen på ambulansen.

Jag blev något förvånad över det hon sa. Visst visste jag att mina skador gjorde ont och att några av såren var djupa, men att åka in på sjukhuset!?

-Okej, jag följer med! Sa Kristina.

Jag vart lättad över att jag slapp åka med Felix. Just nu kändes det jobbigt att prata med honom.

-Vi kommer också med! Sa Felix allvarligt.

...

Jag och Kristina hade åkt i ambulansen medans killarna åkt i limon. Nu låg jag i ett vitt rum. Utanför stod läkaren och pratade med Kristina, Roland och Felix. Dörren small upp och Felix rusade in. I hans ögon kunde jag se hur tårar bildades. När han var framme vid min säng kramade han om mig. Jag besvarade inte kramen, orkade inte.

-Doktorn sa att skadorna var själv anlagda! Sa han med gråten i halsen.

I vanliga fall hade jag vänt blicken nån annanstans. Men jag valde att se rätt in i hans ögon. För jag ver inte en fegis. Jag hade gått en tuff väg. På den tuffa vägen hade jag lärt mig saker, saker som hur man vågar se någon i ögonen. Han skakade förskräckt på huvudet. Min mobil ringde och jag sträckte mig efter för att svara.

-Hallå? Svarade jag och märkte hur rösten svek mig.

-Marie! Jag fick precis ett samtal från sjukhuset! Skulle du vilja förklara dig!? Hörde jag Jerry säga både bestämt och oroligt.

-Nä, inte alls! Svarade jag och la på.

Jag vet att jag kommer att ångra mig sen. Men mina känslor har slutat fungera. Så det bli omöjligt för mig just nu att bry mig om någonting alls. Jag gick in på Sebbes kontakt. Vare sig om jag är förband eller inte borde han veta att jag ligger på sjukhuset.

-Vad gör du? Frågade Felix.

-Sms:ar Sebbe att jag är på sjukan, svarade jag trött.

-Du behöv....började han.

-Han är min vän. Oavsett om du gillar det eller inte! Sa jag hårt och skickade sms:et.