A Princess without a crown

Kapitel 35

Svetten rann längs med min rygg. Men jag fortsatte bara att cykla på min cykel med stödhjul. Det hade jag gjort ett tag. Jag var nära nu. Riktigt nära. En liten stuga blev synlig.

Det enda jag kunde höra var vinden och mina egna andetag. Jag gick några försiktiga steg framåt.

-Hallå!? Ropade jag.

Jag blev förvånad över min röst. Den lät så vilsen. Ändå visste jag vad jag gjorde här....typ. Dörren öppnades och Sebbe blev synlig. Han log brett.

-Välkommen! Stig på vet jag! Sa han och gjorde plats i dörröppningen.

Jag glodde ilsket på honom men gjorde som han sa. När jag kom in såg jag Felix, Cornelia och Tindra sitta i ena hörnet. De alla såg förstörda ut, mörka ringar, bleka ansikten och fast bundna med tejp. Jag sprang genast fram till dem medans jag hörde hur Sebbe stängde igen dörren. Cornelia och Tindra vaknade men Felix ögon fortsatte att vara stägnda.

-Marie? Sa Cornelia frågandes.

-Marie du måste ut härifrån! Sebbe är helt galen! Sa Tindra.

Jag vände mig om mot Sebbe. Han såg mycket road ut. Just nu ångrade jag att jag någonsin rört honom. Men jag bestämde mig för att inte vara feg. Istället gick jag med hotfulla steg fram mot honom.

-Jag gjorde som du sa! Jag kom hit i tid, ensam! Så släpp dem nu! Sa jag bestämt och pekade bakåt mot de andra.

Sebbe bara skrattade, skakade på huvudet och satte ner händerna i fikorna. Han verkade relativt lugn. Jag hatade det. Jag hatade att jag inte kunde göra mycket och jag hatade att han bara flinade åt mig.

-Trodde du verkligen att det skulle vara så enkelt? Frågade han ondskefullt.

Jag såg frågandes på honom. Sedan vände jag blicken bakåt. Felix var fortfarande medvetslös.

-Vad är det med Felix? Frågade jag utan att släppa blicken ifrån honom.

-Åh! Felix ja...han bar lite bråkig och uppkäftig så jag tror att jag råkade ge honom en hjärnskakning, sa Sebbe som om det inte vore nån "big deal".

Jag vände blicken tillbaka mot Sebbe som nu var alldeles nära mig. Obehagligt nära.

-Du sa att ingen av mina vänner skulle komma till skada om jag gjorde som du sa! Röt jag åt honom.

-Jo men lilla Felix är ju ditt ex, log Sebbe och la armarna om mig.

-Han. Är. Min. Vän! Skrek jag och slog Sebbe det hårdaste jag kunde.

Han tappade balansen och backade några steg ifrån mig. Sedan blickade han upp mot mig.

-Och det är inte allt...dina vänner blöder väldigt länge efter de ha skart sig, sa han hotfullt.

Jag hoppade nästan på honom i ren vrede. Ingen ger sig på dem jag älskar. INGEN!

-Du är en ren idiot!! Vrålade jag åt honom och delade ut fler slag.

Vi bråttades omkring på golvet. Sebbe slog mig några gånger. Blod började rinna från näsan och lite andra ställen. Sebbe hamnde i underläge.

-Om du ska slå mig, slå mig! Men lämna min vänner utanför det! För dem har inte gjort dig ett skit!!! Bättre vänner kunde jag aldrig ha hittat!! Skrek jag och sparkade honom i "klyftan".

Han gav ifrån sig ett plågat läte. Just nu var det bara ilska som brann i mig. Medans Sebbe tumlade runt på golvet fiskade jag upp min mobil och rignde 112.

-112 vad är det som inträffat?

Precis då kom Sebbe störtandes mot mig. Han sparkade mig i benet och jag skrek av smärta.

-Spåra den här mobilen! Han kommer slå ihjäl mina vänner! Skrek jag i luren.

-Lägg på nu! Beordrade Sebbe och försökte få tag i min mobil.

-Nej! Svarade jag honom och ställde mig i mellan Sebbe och mina vänner.

Jag hörde hur någon stönade. Diskret sneglade jag bakåt. Det var Felix som började vakna upp. Jag satte mig nära honom. Hans gröna ögon såg rakt emot mina.

-Vad gör du här? Frågade han med en svag röst.

Jag hann inte svara på frågan innan jag rycktes bort från honom och landade hårt på marken.

-Vi är påväg! Håll ut! Sa damen i telefon.

Jag la på för att ha två fria händer. Sebbe la sig över mig och höll fast mina händer. Sakta närmade han sig mitt ansikte. Jag försökte att sparka men han märkte knappt det. Istället pressade han sina läppar mot mina. Jag försökte skrika men det gick inte och mina sparkar hade ingen effekt på honom.

-Marie! Ropade Felix.

Hans röst. Jag kan inte riktigt beskriva den. Den lät så rädd och ilsken på samma gång. Jag försökte få min blick på Felix men Sebbe var ivägen. Cornelia och Tindra snyftade tyst. Jag hörde allt. Hur blev det så här?
Sebbe bet mig löst i underläppen för att fråga om "inträde". Jag bet hårt ihop läpparna. Han skulle bara våga. Mina sparkar blev hårdare.

-Du kan sluta låstas nu! Jag vet att du älskar mig, sa Sebbe med ett riktigt skurk flin.

Jag spottade honom rakt i ansiktet som svar. Han drog undan spottet och slog mig hårt i magen. Sedan reste han sig upp och jag backade snabbt undan. Han tog upp en fick kniv ur fickan. Sedan vände han sig om mot de andra och började sakta gå framåt. I ren panik kastade jag mig över hans rygg och slog på hans hand tills han tappade kniven. Något som lät som en helikopter hördes utanför. Jag började skratta av lättnad. Så gjorde även Cornelia, Tindra och Felix. Sebbe såg mot mig med en galen blick. Med snabba steg var han framme vid mig och slog mig så hårt i ansiktet så att jag ramlade ner på golvet. I samma stunda som det hände kom poliser in i stugan. De hade pistoler i sina händer och riktade dem mot Sebbe. Åh vad glad jag var att Sebbe var ett år äldre mig.

-Ner på golvet med händerna i luften! Röt poliserna. Sebbe såg mot dem. Men han gjorde som de sa och satte sig på knä med händerna i luften.

Min syn var dimmig och svag. Men jag ställde mig upp på skakiga ben och sprang mot mina vänner. Därefter forsade tårarna ner. De bara rann och rann och inget stoppade dem för att komma. Även fast de alla hade händerna bundna så försökte de klappa mig tröstande på huvudet. Jag skrattade åt hur konstigt det kändes. Poliserna satte Sebbe i bojor och förde sedan bort honom. Efter det kom en kvinnlig polis fram.

-Allt kommer bli okej! En ambulans är påväg, sa hon lugnande.

Allt började bli ler och mer dimmigt. Jag vet inte om jag somnade eller tuppade av. Men allt blev iallafall helt svart.

Var det här slutet?