Konsten att andas

fjorton

Jag såg hur deras blickar rörde sig från min tallrik till mig, gång på gång. Visste precis vad de tänkte, att det inte blivit något bättre. Att jag var precis lika hopplöst sjuk som jag varit innan jag flyttat till boendet. Jag skämdes så mycket men ändå var det som att jag inte kunde göra någonting åt det. Kunde inte ändra någonting i mitt beteende. Kunde. Inte. Äta.

Stressat petade jag i majskornen som låg utspridda över det runda tortillabrödet, stoppade ett i munnen och tuggade långsamt. Smaken blev så tydlig när den var ensam sådär. Majs, bara majs. Inte tacos, vilket det skulle föreställa.

Mamma sträckte sig efter flaskan med Cola Zero och hällde upp i sitt glas, fyllde det till bredden. "Ska jag servera någon annan?" Hon tittade på mig, såklart. Det var ett test. I alla fall kändes det så.

Alla de andra vid bordet (Emanuel, pappa och Linn) sträckte tacksamma fram sina glas.

"Ja, tack gärna", svarade Linn men jag förblev tyst och när allas blickar riktades mot mig skakade jag försiktigt på huvudet.

"Nej det är bra tack, jag tar vatten." Stegen från köksbordet till kranen kändes länge än någonsin.

"Har du träffar några trevliga vänner då?" frågade pappa då jag åter igen slog mig ner på stolen mitt emot honom. "Hon den där tjejen vi träffade verkade ju jättesnäll."

"Lisen?" svarade jag men det lät mer som en fråga. "Jo hon bor i samma hus som mig." Mer sa jag inte, kände inte för att prata om livet på boendet. Orkade inte tänka på det nu när jag var här hemma och ville framförallt inte att de skulle få skäl att tro att jag trivdes. För det gjorde jag ju inte. Inte alls.

Mamma la ner sin taco på tallriken och tog några nachos. "Ingen annan som du känt att du klickat med?"

Klickat med? Den första, och enda, personen som dök upp på näthinnan var Josef men det kändes om möjligt ännu mer privat. Vår vänskap, eller vad det nu var, kändes som någonting som bara rörde honom och mig. Det var vår ensak. Dessutom kunde jag redan se Linns retliga och mammas nyfikna blick om jag skulle berätta att jag kommit nära en kille. Eller nära var väl att ta i. Vi hade pratat, några gånger. Därför skakade jag bara på huvudet och vände åter ner blicken mot tallriken. "Nej, bara Lisen."

Vi spenderade nästan hela helgen hemma. Förstod att mamma och pappa säkert varit rädda för att boka in för mycket, osäkra på hur mycket jag skulle orka. På lördagen sov jag länge och vaknade då dörren in till mitt sovrum öppnades. "Godmorgon älskling, jag tänkte bara åka en snabbis på affären och köpa lite mer mjölk och fil. Är det något särskilt du vill ha?"

Nyvaket sträckte jag på mig och skakade sedan på huvudet. "Det är lugnt för mig."

Åter igen visste jag vad hon tänkte. "Förstod väl det."

Resten av dagen flöt på och jag bytte inte ens om från pyjamaströjan. Det fanns ingen anledning då den enda personen jag möjligtvis skulle kunna träffa vore Linn, bortsett från min familj då.

Efter middagen slog jag mig ner i soffan tillsamman med Emanuel medan mamma och pappa städade undan i köket. Tv:n visade en repris av ett gammalt tatueringsprogram och jag log då jag insåg att jag hade sett precis det avsnittet någon gång tidigare.

Emanuels blick fladdrade hastigt mellan skärmen och mig och jag undrade vad han tänkte på men kom mig inte för att fråga. Vi hade knappt pratat någonting alls sedan jag kom hem, kändes som att det inte fanns så mycket att säga. Jag visste redan att han hade det bra och att fotbollsträningarna var givande. Det hade mamma sagt varje gång vi pratade i telefon. Jag visste också att han hade det lite svårt i skolan och att han kanske skulle utredas för dyslexi. Det enda jag inte visste det var hur mycket han faktiskt var medveten om gällande min situation. Förstod han varför jag inte bodde hemma just nu och om han visste, vad tänkte han då? Av någon anledning kändes hans åsikter nästan värst.

Efter en stund anslöt mamma och pappa till soffan och den lilla chansen jag haft att säga någonting var förbi.

"Hejdå älskling." Mamma kramade om mig och pussade mig på hjässan. "Det har varit så fint att få rå om dig i helgen."

Rå om mig? Är det inte det föräldrar gör? När hon sa det kände jag mig mer distanserad från familjen än jag tidigare gjort. Som om det var ett undantag att jag var här. Så var det inte. Undantaget var att jag inte var här för en stund. Jag skulle snart vara tillbaka och då skulle allt bli precis som vanligt igen. Det var vad jag hoppades i alla fall.

Pappa satte sig i förarsätet medan jag övergick till att krama om Emanuel och sedan Linn, som kommit förbi för att säga hejdå.

"Jag vill komma förbi och hälsa på dig", sa hon när jag slog armarna om henne. "Men när du känner att det passar såklart. Det är ingen stress."

Mina tankar vandrade genast iväg då hon sa det. Att det inte vore någon stress, som om hon förväntade sig att jag skulle bli långvarig. Alla verkade verkligen tro det och av någon anledning sårade det mig en aning.

Men ändå nickade jag och sa att det var klart att hon skulle hälsa på. Så snart som möjligt. Dock var det inte riktigt så jag kände. Jag ville fortfarande inte ha henne där. Ville inte att hon skulle se mig i den miljön, det kändes som att jag blev ännu sjukare där bland alla andra.

Två minuter senare rullade bilen ut från uppfarten och helgen var slut, det här livet var slut. För den här gången i alla fall.

En känsla någonstans i bakhuvudet sa att familjen och Linn tyckte att det var lika bra. Att de äntligen kunde få återgå till det normala.