Konsten att andas

tjugotvå

Även om min och Lisens spontana glasspaus såg liten ut för världen var det totalt revolutionerande för mig och mina hjärnspöken.

Med kvällen kom även ångesten. Det kändes omöjligt att gå till middagen då tankarna var envisa och inställda på att kompensera. Ändå gjorde jag det, efter att Lisen i tio minuter strukit mig över ryggen och sagt att jag klarade det, åt inte upp hela portionen men det kanske också var för mycket begärt. När jag lämnade matsalen var det med en eftersmak av hopp. Jag vände blicken mot himlen, på de rosaskimrande molnen och den lila horisonten och kunde inte låta bli att undra om den någonsin varit så vacker.

Väl åter på mitt rum stannade jag framför spegeln. Luggen hade växt utan att jag reflekterat över det och delade sig på mitten. Det var ingen vacker gardinlugg, fortfarande för kort för att kunna göra någonting av och min hy såg matt och blek ut i det kalla kvällsskenet. Ögonen blanka. Jag kom på mig själv med att tycka synd om henne, om mig, samtidigt som kroppen fylldes av förakt. För första gången såg jag på sjukdomen för vad den var och det gjorde ont, jätteont. Det värsta var rädslan, den så omättliga rädslan över att kroppen när som helst skulle kunna stänga av. Jag hade hört det gång på gång...på gång utan att ta in det. När det väl landade var det som ett knytnävsslag. Det var läskigt men jag förstod att det också var bra att jag kände så. Det var början på någon slags insikt. Men hur länge kunde det vara?

I och med att tankarna kändes lite klarare än på länge tog jag tillfället i akt och ringde Linn. Skämdes en aning över att jag inte gjort det tidigare, men samtidigt visste jag att hon bara skulle bli glad.

Hon lät aningen andfådd när hon svarade. "Hej Alva!" I bakgrunden ekade ett trapphus. Jag hörde en dörr stängas bakom henne. Kanske hälsade hon på sin pappa, fast det kändes otippat på en lördagkväll.

När vi gick i trean kom Linn oannonserat hem till mig en eftermiddag och berättade att hennes föräldrar skulle skiljas. Det var inget med mer det, ingen var förvånad, till och med mamma och pappa hade anat att det skulle ske förr eller senare. De bråkade ofta och länge, ibland pratade de inte på hela dagar och Linn hamnade alltid mitt emellan, rädd för att såra någon av dem. Sista tiden innan skilsmässan var värst och hon tappade allt intresse för att träffa kompisar eller att ens gå till skolan. I takt med att hennes pappa flyttade ut fick även Linn tillbaka sin humor och jag fick tillbaka min vän.

De hade inte den bästa relationen, hon och hennes pappa, men de sågs då och då. Jag hade svårt att avgöra om det var någonting de gjorde för att de borde eller för att de faktiskt ville.

"Hej, hur mår du?" frågade jag och försökte låta som om det inte alls varit veckor sedan vi pratat. "Och vad gör du?"

Trapphuset i bakgrunden resonerade med hennes fotsteg. "Jag mår bra, hur mår du själv? Jag saknar dig."

Hon svarade inte på min andra fråga och jag hade för mycket stolthet för att upprepa den. I några sekunder hängde den i tystnaden som blev innan jag harklade mig. "Jag mår väl okej, bättre idag än på länge."

"Är det sant? Gud vad skönt att höra!" Jag hörde hur hon öppnade en ytterdörr och så vinden som slog mot mikrofonen. "Är det något särkilt som har hänt."

"Jag åt en glass idag", gav jag som svar och kände med ens hur dumt det lät. Så litet och misslyckat och idiotiskt. Bara av att höra ljuden i bakgrunden så förstod jag hur mycket mer vanligt och intressant hennes liv var, att jag var en nolla som var instängd här för att jag inte kunde bättre. Mest ont gjorde det nog att förstå att hennes liv fortsatte utan mig.

Glädjen i hennes röst var dock äkta. "Det är ju jättestarkt! Hur kändes det? Vilken glass tog du?"

Jag påminde mig om allt vi gått igenom tillsammans, att hon sett hur jag kämpat och misslyckats gång på gång. Hon om någon förstod vilken bedrift en liten glass kunde vara. Sluta övertänk.

"Jag tog en Magnum och det kändes väl...annorlunda. Nostalgiskt."

"Jag förstår verkligen det. Alva jag är så stolt över dig, önskar att jag kunde vara där."

Det kändes ända in i magen. "Det önskar jag med och tack."

Så tutade en bil och Linn skrattade till, ett skratt riktat till någon annan än mig. "Du, jag hade så gärna velat prata mer men jag måste gå! Men jag kanske ringer dig imorgon?"

"Ja, absolut." Och där var det tillbaka, övertänkandet. Vart befann hon sig? Vad skulle hon göra? Hur mycket missade jag egentligen? Hade alla glömt mig? Var det någon som ens brydde sig?

"Vi hörs, puss, älskar dig!"

Älskar dig. Hon brukade säga det men det här var första gången jag faktiskt inte var säker på om det var sant.

Vid sjutiden växten ångesten och jag hanterade det precis som jag brukade, med friskluft. Idag var den svalare och mindre behaglig att andas in men hjälpte ändå.

Sjön låg spegelblank framför mig. Den skvalade lätt när vattnet obemärkt rörde sig in mot land och träffade stenar. Den viskade att den saknat mig. Jag viskade detsamma och slöt ögonen, la huvudet i knäet och borrade in händerna i fickorna på ullkappan. Sekunder blev minuter och stormen inombords lade sig en liten bit i taget. Där kunde jag ha suttit hela kvällen om det inte vore för fötterna som alldeles för tidigt domnade bort. Jag kanske inte alltid önskade min kropp det bästa men att dra på mig en förkylning kändes onödigt, så jag reste mig. Det hade börjat mörkna och träden som omgav stigen upp till boendet låg i skuggor. Därför var det inte konstigt att jag skrek till när en skepnad hastigt kom mot mig.

"Lugn", svarade rösten som jag så väl kände igen. Jag hade både saknat och varit oerhört irriterad på den men det gick inte att undgå den värmen som med ens uppenbarade sig i maggropen. Josef.

"Lugn kan du vara, kommer springandes sådär."

"Jag frös, okej?" svarade han kort och jag hade inget bra svar på det så jag sa ingenting. "Är du påväg härifrån?"

Jag nickade. "Det är för kallt."

Josef drog upp axlarna mot öronen och släppte ner dem igen. "Jag är villig att hålla med dig. Hur mår du?"

I den stunden förstod jag ingenting. Ena sekunden behandlade han mig som någonting ömtåligt, med värme och omtanke och i nästa var han kall. Tidigare samma morgon hade han gett mig så mycket ångest att jag inte klarat av att gå på frukosten och nu kom han från ingenstans och ville att jag skulle berätta hur jag mådde. "Jag vet inte om jag orkar prata med dig just nu."

Han såg frågade ut. "Vad menar du?"

"Varför var du så otrevlig imorse? Jag undrade verkligen bara vad du skulle göra och du var helt...konstig."

En förtvivlad suck trängde fram och han skakade på huvudet. "Alva. Du är inte den enda här som mår dåligt, okej?"

Min första instinkt var att komma med någon slags comeback, någonting spydigt men jag förstod snabbt att det vore omoget och att det faktiskt låg någonting i det han sa. Att han hade rätt, vem var jag att kräva saker av honom?

"Förlåt."

"Men nej, du behöver inte säga förlåt. Bara...tänk inte så mycket hela tiden. Jag gillar dig, var lugn i det." Han nickade snett bakåt, som för att fråga om vi skulle följas tillbaka. "Så, hur mår du?"

Det kändes så otroligt irrelevant att prata om mig i den här situationen, att berätta att jag ätit en glass och att det varit världens störta grej. Allt jag ville var att vi skulle sätta oss på bänken och att han skulle berätta allt för mig. Hur han mådde, varför han var här, varför han och hans mammas relation inte var den bästa, det samtalet som vi en gång påbörjat. Det hängde i luften mellan oss. Jag ville förstå honom. Samtidigt ekade det han precis sagt någonstans i bakhuvudet och jag gjorde mitt bästa för att inte lägga någon större vikt vid dem. Jag gillar dig.

Men så blev det inte, istället följde jag med längs den smala stigen, bort från sjön.

"Jag mår väl okej, åt en glass idag."