Konsten att andas

tio

Senare på kvällen trillade ännu ett meddelande in.

"Har du sett mitt sms?"

Jag hade fortfarande inte svarat Linn, visste heller inte vad jag skulle skriva. Det enklaste vore väl att erkänna för mig själv att jag helt enkelt inte ville ha henne här men till och med det verkade som en alldeles för stor ansträngning i stunden. Tankarna var bortsprungna någonstans i en dunkande förvirring. Det var svårt att ta in dagens händelser.

Inte för att det egentligen hänt någonting särskilt men någonting inom mig var annorlunda. Jag kände mig inte längre sådär ekande tom som jag varit de senaste dagarna. Jag tycktes även vara betydligt mer medveten om min vänstra arm, som om Josefs hand fortfarande kramade om den smala handleden. Kände värmen som spreds från hans fingrar, in i min hud.

"Du känns annorlunda, jag vet inte vad det är."

Även om jag hade svårt att tro på att det faktiskt skulle vara någonting särskilt med mig så förstod jag precis vad han menade för jag kände precis samma sak gällande honom.

"Hur tycker du att det går med ätandet?"

Lisa såg mer sliten ut än vanligt, eller så var det bara det att hon inte verkade ha någon mascara på sig. Det bruna håret var uppsatt i en hög hästsvans och på näsan vilade, som vanligt, de cirkelformade bågarna.

Jag var tvungen att andas djupt genom näsan för att trycka undan all irritation innan jag svarade. "Med tanke på att jag tvingas äta döda djur ... inte så bra."

Det krävdes inget skarpt öga för att se tröttheten i hennes blick och en våg av dåligt samvete sköljde över mig. Jag visste att hon bara ville mitt bästa.

"Du är fortfarande kraftigt underviktig." Hon harklade sig. "Inte att vi räknade med att du skulle vara återställd såhär tidigt men vi hade nog hoppats på lite stabilare resultat."

Besvärat la jag benen i kors och lät blicken svepa iväg över de murriga tapeterna. Känslan av att inte trivas i sitt eget skinn hade varit något så när konstant de senaste åren men aldrig hade den tidigare grundat sig i att jag kunde vara för smal. Jag hade aldrig känt behovet av att gömma mig för att ingen skulle se mina tunna armar eller tydliga nyckelben. Det gjorde ont inombords.

"Du har gått ner ett halvt kilo sedan du kom hit Alva", sa Lisa allvarligt.

Jag suckade. "Men då är det ju tydligt att det här inte är rätt ställe för mig?"

"Nej", började hon och spände blicken i mig. "Du kanske har rätt. För om du inte bättrar dig snabbt blir vi tvungna att lägga in dig på ett vårdhem och där..." Hon lutade sig fram en aning. Aldrig tidigare hade jag upplevt henne som otrevlig eller hård. Lisa med sitt vänliga leende och med rösten fylld av omsorg var som förbytt av någon helt annan. Någon som inte gav minsta lilla tanke på hur jag mådde på insidan. "...kommer du önska att du hade fått stanna här."

För första gången hade jag ingenting att säga till svar.

Vattnet låg stilla och skapade en perfekt reflektion av den orangerosa himlen som dansade över mig, klädde träden och marken omkring mig i ett lugnande ljus. Det var ironiskt nog en total motsats till hur det kändes inom mig. Stormen, som pågått i fler år, hade blossat upp och hotade att kasta omkull mig. För alltid.

Jag granskade sjön framför mig. Såg träden och de rödbruna små stugorna som vilade på andra sidan, fångade som i en upp och nervänd verklighet. En del av mig ville dit. Hoppades på att allting kanske skulle kunna vara annorlunda där. Bättre, i alla fall lite. Åtminstone såpass att det gick att andas utan att nästan kvävas av den ångest som fyllde mig dag efter dag. Den fanns där när jag vaknade och höll mig uppe på kvällarna, gjorde det svårt att blunda. Att stänga av. Det gick aldrig att stänga av rädslan.

"Får jag slå mig ner?"

Instinktivt vände jag mig om, hörde direkt vem det var och men förvånades ändå då jag fick syn på Lisen. Hon var klädd i ett par gråa mjukisbyxor och det blonda håret var uppsatt i en knut. Det var lite för kort så en stor del hade fallit ur tofsen och lockade sig i nacken. Hon var osminkad, såg ut att vara redo för att gå och lägga sig. Ändå, så otroligt vacker. Jag avundades henne det och drog obekvämt handen genom min spretiga lugg. Inte för att det spelade någon roll.

"Jag såg att dina skor var borta så jag gissade att du var här", förklarade hon sig, fortfarande i väntan på ett svar.

Dumt tittade jag ner på mina slitna Stan Smiths och log sedan då jag återigen såg på henne, klappade på den tomma bänken bredvid mig. Det slitna träet kändes svalt under handflatan. "Kom."

I samma sekund som hon slog sig ner hände någonting inom mig. Det var som om stormen lugnade sig en aning, gjorde det lite lättare att andas jag var inte längre ensam, inte rent fysiskt i alla fall.

"Hur mår du?" Lisen gav mig en uppriktigt oroad blick. "Vi har inte pratat på ett tag och...du svimmade i matsalen och så."

Skammen, som alltid fanns ett stenkast bort sköljde med ens över mig och jag tvingades vända bort huvudet för att kunna prata. "Jag vet inte riktigt vad som hände, det bara blev svart."

Trots att mina ord inte räckte till för att kunna förklara visste jag att hon ändå förstod. Lisen, om någon, visste hur det kändes att vara i mina kläder. Hon hade kämpat sig genom samma strider som mig så många gånger. Försiktigt la hon sin hand på min. Till skillnad från Josefs gav den här ingen värme men det spelade ingen roll. Det räckte bra ändå.

"Jag finns här", började hon. "Och jag bryr mig. Förlåt för att det blev så konstigt allting." Hon svalde. "Vi behöver varandra."

Även om jag inte ville tro på det, att jag faktiskt var beroende av någon annan än mig själv visste jag att det var sant. Den lugna känslan i magen var bevis nog. Hur lite jag än ville vara här och hur mycket jag än längtade hem igen så skulle dagarna rullade på lite bättre om jag fick ha någon vid min sida.

Min blick sökte sig återigen till den klara spegelbilden som vilade på vattenytan och med ens visste jag hur det kändes på andra sidan. Lite, lite bättre.